Genom reggae, en avstressande personlighet och en vilja att få människor att känna sig som om de kommer hem till honom när de stiger på bussen, kör han tryggt hem våra unga sena kvällsturer då det annars brukar bråkas och vandaliseras på bussarna. Han spelar alltid reggae. Hemma, i bilen och på jobbet i bussen. Alltid reggae. Och det är inte dagens gangsterreggae han spelar (dancehall), utan sköna rytmer med kärleksfulla och andliga texter. Som reggaen lät från sent 1960-tal till tidigt 1980-tal, även om många låtar är helt nya. Drömmen om One love, One world, Let's get togethter i allra högsta grad. Jag nominerar reggaebusschauffören Omar Kulane, med en fan-club med 7000 personer på Facebook (som han aldrig varit inne på), till årets kulturpersonlighet i Umeå.

Läs mer på EKOKAMMAREN

Något som går väldigt snabbt är Wikipedias självsanering. Även om någon saboterar en sida mitt i natten finns det nattugglande wikipedister som läser det som andra skriver och omedelbart tar bort förtal av levande personer.

Häromveckan drabbades Umeås kommunalråd Lennart Holmlund. Någon, eller några, slog till strax före 05.00 på morgonen och lade till saker i artikeln om Lennart Holmlund, som att ”korruptionsmisstankar finns mot Lennart Holmlund”. Några minuter senare plockade en granskande, och kanske hålögd, wikipedist bort detta. De illvilliga gjorde något försök till, men de hade inte en chans.

Faktum är att detta och andra attacker mot levande personer aldrig kan överleva på Wikipedia mer än någon timme. Wikipedia är som sagt självsanerande, illvilliga skribenter har inte en chans mot nördarna. Bevisligen har Wikipedia kunna upprätthålla ideal som neutralitet, opartiskhet, krav på källor, osv.

Att som Lennart Holmlund, när han var som mest upprörd, kräva en lagändring, är ingen mening. Svenskspåkiga Wikipedias skribenter finns inte bara i Sverige. Och det finns flera uppsatta personer i Sverige och Umeå som råkat ut för skribenter som fantiserar ihop elakheter som är menade att skada. Men dessa har försvunnit så snabbt så att massmedia inte hunnit upptäcka det.

Ibland kan man hata Wikipedia, men nu för tiden är det ändå dit man går först när man söker på Internet. Om man däremot googlar måste man kämpa sig igenom tonvis med blogglänkar innan man hittar en länk till en faktasida om det man söker.

Jag tror att den nya sökmotorn Bing (http://www.bing.com/) kommer att ta över på sikt. Man hittar omedelbart seriösa sidor om det man vill veta med Bing. Ta och prova Bing, ni kommer att gilla den.

Även Wikipedias nyhetstjänst på engelska är att rekommendera. Det finns ingen som är snabbare. Prenumerera och lägg in den i bokmärkesfältet. (Obs, detta funkar inte så bra med den nya sökmotorn Chrome, men med Firefox och Opera är det inget problem.

Jag tycker inte att det är okej att SVT sänder en dramadokumentär om Hagamannen endast tre år efter gripandet.

Visserligen säger Nils Hansson, projektledare vid SVT, att filmen ska fokusera på den sista veckan innan Hagamannen greps, men det är ändå inte okej. Såren kommer aldrig riktigt att läka för Hagamannens offer, men tiden kanske hjälper något. Man väntade betydligt längre med filmen om Juha Valjakala och Åmselemorden.

Nu är det så att det inte bara är de överfallna kvinnorna som är offer här i Umeå. Alla kvinnor levde i skräck, och en hel del män också. Vi som är söner, pappor, syskon, makar. Alla drog förvisso en lättnadens suck efter gripandet, men den lättnaden varade inte särskilt länge. Skräcken återvände. Finns det en Hagaman kan det finnas två. Det finns en fruktan i Umeå, och vi har haft några överfallsvåldtäkter i sommar i Umeå där de tekniska bevisen inte stämt överens med de fynd och den tekniska bevisning polisen gjort. I ett fall var det inte en våldtäkt, gudskelov finns det ingen Gammliaman, kvinnan mådde psykiskt dåligt av andra orsaker och ropade på hjälp genom sin anmälan.

Dessutom borde en dramadokumentär fokusera på polisens arbete, inte bara den sista veckan utan redan från första överfallet.

När de hade misslyckats med spaningsarbetet under flera år, satte de till slut igång med att DNA-testa alla män mellan 20 och 40 från A till Ö. Till slut kom de till bokstaven L och en man som måste vara nära släkt med Hagamannen, en bror. Då var det kört för Hagamannen.

Jag led något oerhört den dagen i likhet med många dagar just då. Den där veckan i april låg jag inlagd på sjuknuset med outhärdliga amärtor kring en kota nedanför nacken. Min grundsjukdom är Ehlers-Danlos syndrom, ledöverrörlighetsstypen (hypermobilititetstypen). Slå upp den! Det var rena självmordsvärken, och inget bet på den. Inte morfin eller andra opiater. Inte kramplösande medel. Ingenting. Jag minns att den dagen då polisen gick ut med att de hade gripit Hagamannen var hela personalen inne på ett rum och följde utvecklingen på VK:s och andra mediers webbportaler. Inte en sköterska fanns att tillgå. Dessutom tappade de bort en 90-årig farbror, vilket kanske var lika bra eftersom han hela tiden hävdade att han var 80 och lätt kunde gå om mig när jag hasade fram genom korridoren.

Det är för mig fullständigt obegripligt hur man inte har kunnat hitta en man med svenskt, norrländskt ursprung, i 30-årsåldern med skostorlek 39 eller mindre och som är kortare än 170 cm. Det finns kanske bara 5 – 10 sådana i Umeå. Varför kunde inte polisen hitta en sådan person? En arbetskamrat till mig, som är nära 2 meter lång, blev förhörd. Och varför teg arbetskamraterna, vännerna, grannarna och alla andra som hade en nära kontakt med Hagamannen? Både polisen och allmänheten gjorde ett icke godkänt. Detta borde visas på något sätt, i stället för sista veckan före gripande.

Sonen hade kemi för en tid sedan. Jag satt och läser hans lärobok för att fräscha upp mina kunskaper från Naturvetenskapliga linjen i Fagersta. Det som då slog mig var att naturvetenskapen förklaras i sådana oprecisa termer att man inte kan bortse från en s.k ”intelligent design” (ett ord jag ska undvika i fortsättningen).

Det är väl känt att flera naturvetenskapliga forskare, särskilt i framkanten av fysiken, hävdat att någon form av ”gudomlig” närvaro måste vara inblandad i skapandet. Men denna forskarelit har inte alls samma gudsbegrepp som en vanlig kristen, muslim eller jude. Och de är inte heller anhängare av hinduismen eller buddhismen eller någon annan större religion. De föreställer sig snarare en yttersta kraft som manifesteras i både makrokosmos och mikrokosmos och som är orsaken till att mönster formeras i det som ursprungligen är kaos.  Ibland är de på gränsen till att fånga upp denna närvaro i sina mätningar, men alltid bara nästan.

Min egen tro – bahá’í-tron – har en hörnpelare som handlar om utbildning, vetenskap och andlighet. Dels kräver Gud, som inte är någon vitskäggig man i himlen, att alla barn på jorden måste få obligatorisk undervisning, och att det universella skolsystemet måste ta hänsyn till den unges anlag och preferenser. Dels ser vi bahá’íer sedan religionen uppstod i mitten av 1800-talet på utbildning som någonting människan behöver livet ut, och det har också blivit den policy som de flesta samhällen i väst antagit. Alla arbetsgivare satsar på vidareutbildning av sin personal, vilket är vettigt. Det finns även människor som mitt i livet skaffar sig en ny utbildning. Det universitetsprogram som de valde i 19-årsålderna ledde inte till de jobb de senare i livet upptäckte att de ville ha.

Enligt bahá’í måste dessutom vetenskap och religion gå hand i hand. Vetenskapen är förutom sitt egentliga syfte även till för att rensa bort fördomar, vidskeplighet, rasism, m.m Vetenskapen har dock inte alltid fungerat bra. På 1920- och 1930-talet var rasbiologi vetenskap, bara för att nämna en sak. Då skulle religionen ha funnits där vid vetenskapens sida och sagt NEJ.  När religionen har fått dominera utan vetenskapen som partner har det gått riktigt illa. Hur Jesu lära har kunnat ta sig så monstruösa uttryck  som inkvisitionen, slakten på dem som inte trott på rätt sätt, m m, är ett bevis på detta.

Jag ville bara säga att författarna av sonens kemibok i alla fall föreställer sig någon slags intelligent närvaro i naturens grundläggande processer:

Det är bara i ädelgasernas atomer som alla skal är fulla. I andra atomer är det inte så. Men alla atomer vill att deras yttersta skal ska vara fulla. Atomer vill ha fulla elektronskal. Det här förklarar varför väteatomen aldrig har mer än en bindning. Så fort den får dela elektroner med en annan atom har den fått ett fullt yttersta skal och blir nöjd.

Tänka sig – tänkande atomer! Om de tänker har de kanske en själ?

Läs mer på min systerblogg EKOKAMMAREN

DET HAR VARIT en vecka av små privata sorgligheter, men inget som kan jämföras med världsproblemen givetvis.

Jag upptäckte för en tid sedan att postcentralen vid flygplatsen har retirerat i fråga om vilken tid postlådorna där ska tömmas. Det är ju postcentralens postlådor vid Alvik som töms senast i Umeå, och där har alltid funnits många människor som är ute i sista minuten. Klockan 21.00 på vardagar och klockan 19.00 på söndagar har de tre lådorna tömts. Så har det i alla fall varit i flera år.

Men inte nu längre. Nu sker tömningen 20.00 på vardagar och 17.00 på söndagar.

Och det i Norrlands och Europas huvudstad...

Inte många vet om det än, och jag har inte sett vare sig debatter eller nyhetsnotiser i tidningarna. Det är ju en klar försämring, och definitivt inte värdigt vår Kulturhuvudstad, vår kommun, den största norr om Uppsala. Det finns många företagare som är beroende av att post kan tas emot sent, särskilt på söndagar. De borde i stället ha flyttat fram söndagstömningen någon timme.

Konstigt att inte chefen för Umeå kommuns Näringslivsservice har reagerat. Att vår post kommer med på kvällsflyget söderut är väl nästan lika viktigt som att ha många flighter. 20.00 på vardagar och 17.00 på söndagar! Vem har bestämt det, och varför?

En annan upptäckt är att den stora internationella fredskonferens som jag för ett halvår sedan trodde att Umeå skulle bli värd för, den blir inte alls. I stället arrangeras Pax Nordica som alla andra år. Denna konferens av typ Mindre har visserligen ”Märkesåret 1809” som första punkt, men jag har alltid tyckt "märkesåret är ett otroligt tråkigt namn. Vaddå märkesåret? År 1809 handlade visserligen om att konungariket Sverige-Finland splittrades. Men 1809 var också slutet för alla krig för Sveriges del. De sista slagen stod i Ratan och Sävar i närheten av Umeå, och sedan dess har vi haft 200 år av fred. Detta borde ha firats och uppmärksammats mycket mer!

I slutet av 1980-talet eller så firade vi verkligen här i Umeå. Det var världens ös med konserter, maträtter från hela världen, teater, m.m Och vad firade vi då? Jo, att staden hade brunnit upp för 100 år sedan! Varför kan vi då inte fira 200 år av fred?

Umeå sade nej till att fixa en fredsfest eller festival i somras. Nu har Umeå även avsagt sig möjligheten att arrangera en storskalig veckolång fredskonferens, med nobelpristagare, FN-folk, forskare, politiker, utställningar, seminarier, internationell press, m.m och givetvis sakkunniga från det internationella bahá’í-samfundet... Umeå vågade inte, eller kanske är det så att Umeå trots allt är för litet.

För litet, för harigt och för andefattigt för att sätta sig själv på världskartan.

En stad där man kan posta sina brev och paket sent på kvällen och ha garantin att de ändå kommer fram till mottagarna i Sverige nästa dag. En stad som klarar av att ställa till med fredsfest på sommaren, och en tung, internationell freds- och konfliktkonferens på hösten. En stad som sammanför alla de resurser som nu ligger och tynar bort på olika håll i kommunen. Det är detta som är riktig tillväxt i en stad med visioner och ambitioner.