Kanske räcker det inte med två världskrig. Kanske måste vi uthärda en klimatkatastrof också?

Då kanske vi äntligen få en identitetsförskjutning där den nationella identiteten underordnas den globala, och en global identitet där mänskligheten blir redo att frigöra sig från nationella egenintressen för att i första hand se till mänskligheten som en helhet.

Berlinske Tidende recenserar klimattoppmötet i Köpenhamn så här:

"Toppmötets förtopp var så farsartat att man under tiden det pågick var tvungen att fråga sig om det överhuvudtaget gått upp för FN:s medlemsländer hur allvarlig situationen är. Under toppmötet upplevde vi en nationell egoism som hör hemma i en annan tid, kryddad av ett FN-system som är så svårmanövrerat att folk med onda avsikter kunde utnyttja det till det yttersta för att sabotera mötet."

Det finns alltså ingen enhet, ingen konsensus. Ändå menar andra bedömare att det är konsensustanken det är fel på:

"Den svaga klimatöverenskommelse som blev resultatet i lördags av två veckors intensiva förhandlingar i Köpenhamn visar sårbarheten i ett system som bygger på konsensus - samstämmighet - och kan ge FN en svagare roll framöver, menar bedömare. (...) FN-beslut måste normalt fattas med enhällighet. (...) Enhällighetsregeln hade dock kunnat helt strypa konferensen, och bara genom att låta ett mindre antal i toppledare hamra fram en sluttext kxmde FN förhindra ett totalt sanunanbrott. (TT-AFP-REUTERS i Västerbottens-Kuriren måndagen den 21 december 2009)."

Det är dessutom svårt att förstå vilken framtid de demonstrerande massorna utanför toppmötesområdet vill ge till sina barn och barnbarn. Förstår de inte att globalisering i sig inte behöver vara något ont? Det handlar inte om att ett tiotal jättelika företag ska ta makten över jorden, utan att var och en av oss blir världsmedborgare i stället för nationalister. Tyvärr verkar inte demonstranterna vara intresserade av att utrota nationalismen inom sig själva, och stödja de ledare som ändå försöker hitta lösningar genom att träffas, i Mexico nästa gång. Det är lobbyisterna med sina särintressen som är den verkliga fienden, om det nu finns någon.

Vi har för länge sedan passerat måttlighetens gränser. Idag, på julaftonen 2009, läser jag i en debattartikel skriven av Eva Christina Nilsson, generalsekreterare för Svenska missionsrådet:

"Jag har lärt mig att jag sällan kan – eller vill – agera helt på egen hand. För de utmaningar jag ser är inte mina egna problem. Det är hunger och klimat, utmaningar som kräver global samverkan. Som kräver politiskt mod och visionen om ett samhälle och ett jordklot där alla får plats. Ett givande och ett tagande. Inte egoism och misstänkliggöranden, utan en insikt om behovet av ömsesidighet."

Det låter som ett citat från någon bok om den framtida världsordning som Gud uppenbarade för Bahá'u'lláh. Hur många gånger har jag läst något liknande? Tusentals gånger?

Om det bara hängde på detta skulle vi fördubbla antalet bahá'íer i Sverige. Det finns idag många som definierar nationalismen som ett problem, som ett av mänsklighetens största problem.

Men bahá'í är ju även en religion. Det kan vara svårt att ta till sig att en iranier på 1800-talet spred Guds budskap till dagens människor, oavsett om man tror att Maria födde en son åt Gud, att Muhammad var den siste profeten eller om man är ateist och humanist. Men att det globala tänkandet måste ersätta det nationella borde alla vara överens om, även de demonstrerande massorna som ville framföra vad de nu ville framföra till världens ledare.

Jag, som är bahá'í-troende, ser tyvärr hur det som Bahá'u'lláh varnade för åren 1867 - 1870 håller på att ske. "Civilisationen, kommer om den tillåts överskrida måttlighetens gränser att förorsaka människorna stor olycka", skrev Bahá'u'lláh. Det som man då mest fruktade var krig som var ännu större än de som begränsades till en kontinent, som napoleonkrigen. Men givetvis är en rovdrift på planetens resurser också att överskrida måttlighetens gränser. Med råge.

"Den tid måste komma då det tvingande behovet av att hålla en bred, allomfattande sammankomst av människor kommer att allmänt inses. Världens härskare och konungar måste bevista den och måste, då de deltager i dess överläggningar, överväga de vägar och medel som kan lägga grunden för världens Stora fred bland människorna. En sådan fred kräver att stormakterna beslutar sig för att inbördes fullt försonas, så att lugn kan skapas för jordens folk." (Bahá'u'lláh)

Det är som bekant stormakterna som gör FN tandlöst. Och i FN:s säkerhetsråd – det verkliga maktorganet – sitter de nationer som vann 2:a världskriget och det räcker med att ett av länderna lägger in sitt veto så blir ett förslag eller en åtgärd aldrig genomförd. Den största supermakten, USA, kan förstås strunta i FN och dess säkerhetsråd och invadera länder i alla fall.

Enligt bahä'i-tron är den närmaste framtiden för mänskligheten mörk och svår och det upplever vi varje dag, men i ett längre perspektiv är den ljus.

Man talar om en ny guldålder för mänskligheten, en ny civilisation, en global civilisation, där folken är förenade i sina strävanden att läka planeten och mänskligheten samt stoppa alla krig en gång för alla. "Den dagen närmar sig, då Vi skall ha vecklat samman världen och allt som finns däri och ha vecklat ut eri ny ordning i dess ställe", skriver Bahá'u'lláh, liksom "Så starkt är enhetens ljus, att det kan upplysa hela jorden".

En sådan enande process är svår och långsam och kan ligga många århundranden framåt i tiden. Olle Åhs, som gick bort 2008, skriver: "frågan är om vi inte faktiskt behöver genomlida svåra prövningar för att acceptera en sådan identitet. Det skulle i så fall fordra att vi skapade en världsfederation och en världsregering av människor som såg planeten som en enhet - politiker som tänkte i första hand i globala termer."

Sorgligt nog är den övergripande ideologin på vår planet att varje nation med politiker och företag i samverkan ska konkurrera med andra nationer vars företag stöttas av dessa länders politiker. Det finns 150 länder med 150 näringslivsministrar med 150 Saab-företag att rädda. Faktum är att företagen har kommit längre med globaliseringen än politiker och vanliga människor. Coca Cola och MacDonalds är globala företeelser, och kanske är det därför som ordet "globalisering" är ett fult ord för många unga människor.

Trots allt verkar det som att vi är på väg, att det finns ett embryo till global identitet och att människor faktiskt upptäckt att inget land är en isolerad ö som för handelskrig och en massa annat mot andra isolerade öar. Det finns ett unionsbyggande på kontinental nivå, med EU som förebild, att lära sig framgångar och misstag av. De till synes oöverstigliga utmaningar vi står inför vad gäller klimat och miljö, pandemier och multiresistenta bakterier kan också ses som ett slags stimuli till gränsöverskridande, internationellt samarbete, även om dödsskuggans hand kommer att vila över oss människor i flera århundraden. Bahá'í-uppfattningen är att det kan krävas hot om nästan total utplåning för att mänskligheten ska samlas under enhetens tecken. Men hela mänskligheten kommer inte att utplånas, enligt Bahá'u'lláhs uppenbarelse.

Enhet på arabiska.

För 8000 år sedan levde alla människor i jägar- och samlarsamhällen. Den genomsnittliga tid en människa arbetade per vecka var mindre än 20 timmar. Sedan lärde sig mänskligheten undan för undan djurhållning och jordbruk, och blev bofasta i stället för nomader. Denna förändring förlängde avsevärt arbetstiden, men också risken för överfall och plundring, och snart utsågs personer med en god förmåga att förutse risker och planera försvar till hövdingar. Dessa fick de jägare som givetvis ännu fanns kvar att använda som en styrka som kunde försvara jordbrukare och boskapshållare. "Soldaterna" var förmodligen bara soldater på deltid.

Vi vet att dessa samhällen blev gradvis allt större och hövdingar blev storhövdingar och så småningom kungar. Några av dem röstades fram, men ganska snart blev kungamakten ärftlig. De första stadsstaterna uppkom i Främre Orienten under den tidiga bronsåldern. De mest välkända stadsstaterna –  Lagash, Nippur, Ur och Uruk – fanns i det forntida Mesopotamien där Sumererna levde i olika stadsstater för 5000 år sedan. Majoriteten av världens folk har gått igenom denna utveckling under slutet av stenåldern eller under bronsåldern. Nästa steg var sammanhållna kungariken med småkungar eller feodalherrar som styrde i provinserna. Bönderna var livegna; de fick ett stycke land att odla för sin egen försörjning, men var i första hand skyldiga att arbeta på feodalherrens stora ägor. De fick inte flytta och arbetade mellan 60 och 70 timmar i veckan. De kunde också tvångsrekryteras och tvingas ut i krig som de inte förstod vad det handlade om. I Europa fick vi ett lapptäcke av områden som hade ärvts av den ene eller andre kronprinsen. Spaniens kung regerade exempelvis Spanska Nederländerna (Belgien). De stora sjöfarande länderna – Portugal, Spanien, Holland, England – byggde imperier genom att beslagta länder runtom i världen med lägre teknologisk utveckling och döpa om dessa länder till kolonier. Sedan ledde den teknologiska utvecklingen fram till industrialiseringen, och alltfler fattiga människor från landsbygden flyttade in till städerna för att arbeta i fabrikerna.

Nationalismen – som alltså är den kraft som idag hindrar globala lösningar på mycket allvarliga problem – uppstod i samband med de amerikanska och franska revolutionerna. Dessa nationers erkännande av mänskliga rättigheter gjorde att människorna i staten blev medborgare, inte bara undersåtar, med rättigheter och skyldigheter. Problemet för staterna var att nya idéer och nya ideologier utmanade statens makt. Därför behövde staterna någonting som kunde få folk att fortsätta vara lojala mot staten. Lösningen blev just nationalismen. I det nationalistiska åtgärdspaketet ingick att skapa enhetliga språk, gemensamma kulturella högtider, betona gemensam historia och skapa sammanhållande nationella symboler som t ex nationalsånger, flaggor, representation vid idrottstävlingar, osv. Nationalismen var en lyckad ideologi som bidrog till att nationerna Tyskland och Italien kunde skapas. Men sedan Sovjetunionens sönderfall och kommunismens tillbakagång har alltför många nya nationer skapats. Enbart Jugoslavien delades i sex nya nationer.

Bahá'u'lláhs lösning är att en överstatlig nivå tillskapas med parlament, regering, högsta domstol, försvar, myndigheter, lagstiftning och ekonomiskt system. Detta måste ske frivilligt, men kanske som ett resultat av att nationalismen fört oss till kanten av ett stup. Fortsätter den nuvarande negativa utvecklingsspiralen till slut leder till att mänskligheten har att välja mellan undergång och utplåning å ena sidan och ett Jordens Förenta Stater å andra sidan. Nationerna måste underkasta sig därför att människornas behov av enhet, samgående och sammanhållning är äkta och inte bara en läpparnas bekännelse. Vi kommer alla att vara världsmedborgare bara vi kommer över den här känslomässiga begränsningen "vi och dom".

UPPSNAPPAT

Ja, vi bahá'íer i Umeå blir nu, precis som Västerbottens-Kuriren rapporterar ett lokalt samfund som ingår i Svenska bahá'í-samfundet, som i sin tur är en del av en religion som är spridd till världens alla länder. I stort sett. I det alltmer ateistiska Europa är inte bahá'í någon stark tro, men i takt med att de större, äldre religionerna håller på att vittra sönder kanske bahá'í kan göra sig gällande. Tidigare har vi gått under beteckningen "ideell förening" lokalt, varför vet jag inte riktigt. Det har i alla fall inte med pengar att göra, för både de lokala, de nationella och det Internationella bahá'í-samfundets verksamhet finansieras enbart med medel från samfundsmedlemmar.

När man läser debattartiklar om exempelvis hur svårt det är att i t.exklimatfrågan att omsätta vetenskap till politik, slås man av att det saknas en faktor i resonemanget. En gemensam tro på någonting.

Som det är nu så finns det ett politiskt spel inför de politiska ledarnas träff, som denna gång handlar om koldioxidförhandlingar och som genomför i Köpenhamn.

Presidenter och premiärministrar har varit utsatta för en ganska intensiv lobbying redan innan de kommer för att diskutera klimatfrågor och växthuseffekt. Vetenskapsmännen är inte heller överens, och även dessas verksamhet finansieras av olika intressen. Den enda lösningen på sådana problem är att mänskligheten går samman för att enade ta sig igenom alla problem som väntar.

 
En av de allra äldsta religionerna, den numera nästan utdöda zoroastrismen, betonade starkt ekologin. Enligt asha, den rätta ordningen, att leva "ärligt, att öva barmhärtighetr, att vara renlig  och undfly allt som besmittar, att bruka jorden med varsamhet, att som en förälder sörja för boskapen och som en 100-procentigt trädgårdsmästare bidra till balansen i naturens växt- och djurvärld. Att förstöra den prakt som Gud skapat hörde till det onda, som Zoroastersammanfattade i termen drug: lögn, oordning, kaos, konflikter, rovdrift på naturen, att som en full trädgårdsmästare, ovillig att lära sig någonting, förstöra naturen och på sikt hela planeten. Rovdrift var möjlig redan då, även om det går betydligt snabbare idag. Det viktiga med Zoroasters asha var att människan alltid sågs som en del av den goda ordningen. En lösning där människorna stod utanför ekologin var ingen lösning utan en lögn. Zoroaster hade också den fulla insikten att det är möjligt för människan att förstöra hela sin värld oåterkalleligt. Hans religion, som 

Bahá'í är en religion som föddes tämligen blödande i mitten av 1800-talet i det shia-muslimska Iran. Ordet bahá betyder just prakt, och syftar på den prakt som Gud skapat och på den översinnliga prakt som Skaparen i sig är.

Bahá'í har hela tiden varit en framåtsyftande religion. Det finns faktiskt en manual för hur mänskligheten ska ta sig igenom de stålbad som väntar. Lösningarna beskrivs ganska ingående i böcker som "Civilisationens förnyelse", som man kan beställa via Svenska bahá'í-samfundets hemsida, och det handlar i stort sett om att skapa en demokratisk världsstat med parlament, regering och myndigheter som står över de nationella. Om FN vore ett sådant organ som kunde tvinga alla länder, inklusive supermakter och oljerika diktaturstater, att följa världsfolkmajoritetens beslut skulle mycket vara vunnet.

När Bahá'u'lláh, (1817 – 1892) som grundade bahá'í-tron, började få sina budskap från Gud, var en åtgärd att skriva till världens monarker, presidenter, statsministrar och religiösa ledare. Det stod klart att flera stora krig skulle komma att utkämpas med hundratals miljoner dödsoffer. Bahá'u'lláh manade ledarna att omedelbart tänka om och att sluta att bara se till sina hus och vad deras respektive länder kunde roffa åt sig. Men Bahá'u'lláh spärrades in i en fängelstad norr om Haifa  det som idag är Israel.

Bahá'u'lláhs son 'Abdu'l-Bahá (1844-1921) upprepade varningarna, men till slut kunde han inte göra mer än att skydda de människor som bodde i Haifa/Akko-regionen genom att samla och spara livsmedel, mediciner och andra livsnödvändiga ting. Han adlades senare av engelsmännen för att han hade räddat livet på 10.000-tals nänniskor.

Mänskligheten fick i alla fall två världskrig i det otäckaste sekel som upplevts.

Bahá'í handlar alltid om att varje psykiskt frisk människa har samma mål, förhoppningar och drömmar, och att de mår dåligt och blir bedrövade och sjuka av en värld som förstörs tills nästan ingenting fungerar. Det handlar fortfarande om att mänskligheten ska vara med, måste tillåtas att vara med i processen motenhet och samsyn, och på sikt världsmedborgarskap. Unga människor må tro att de för något slags krig mot oss som är 20-30 år äldre, men sådana motsättningar är bara skenbilder. Är vi inte alla djurrättsaktivister när allt kommer omkring? Det som skiljer människor åt är hur väl de tillämpar och förstår vetenskap och hur långt de har kommit med att känna i anden och därmed känna själslig smärta när någonting är mycket svårt.

Om vi drar en cirkel runt någonting som heter ekologi, klimatsmart och byggande av plusenergisamhällen, måste alla människor ha rätten att ställa sig intill sina systrar och bröder i den cirkeln.

Hur ska vi annars kunna planera för att vi och världen ska kunna överleva en klimatkatastrof eller andra stålbad som väntar? Det duger inte att en sida ställer sig utanför allt ansvar och anklagar den andra för att ha förorsakat katastroferna. Varje liten människa kan göra någonting, och det hon gör spelar stor roll. Men tyvärr finns det för mycket konfliktglädje. Varje tidning menar att konflikter säljer bättre, och därför blåses motsättningar som inte finns upp.

Gud kommer inte till hjälp när öknarna brer ut sig söderöver och hundratals miljoner klimatflyktingar försöker ta sig norrut. Gud har gjort som Gud alltid gjort – Han har redan valt ut en människa till Sin budbärare, och i fallet Bahá'u'lláh var det för första gången i mänsklighetens historia som människorna gjort eller snart skulle komma att göra sådana framsteg på kommunikationsområdet att alla människor kan nås av budskapet i princip samtidigt. Och detta budskap är ett koncept som håller, men ansvaret ligger på oss människor.

Vi bahá'í-troende talar om "Den lilla freden" och "Den stora freden". I det sistnämna fallet handlar det om att hela mänskligheten till slut förstår att det finns en Gud, att det överallt är fråga om samma Gud, och att den enda religion som finns är Guds religion.

Religionen och vetenskapen är enligt bahá'í de främsta verktyg som Gud har gett oss. De behövs för en balanserad utveckling. Men vi bahá'í-troende inser givetvis att det är långt kvar till denna upplysta tid och att någonting måste göras långt innan dess.

"Den lilla freden" är denna lösning. Den innebär slutet på nationalismen och omvärldsfientligheten. En väg är att alla stater på jorden måste bli delstater som sorterar under en världsstat, som dessutom har tvångsmedel till sitt förfogande om något land skulle få för sig att ytterligare äventyra mänsklighetens och planetens framtid. Det skulle bli ett slut på alla diskussioner om att om ni får släppa ut si eller så mycket gifter    så måste vi kompenseras på det ena eller andra sättet. "Den lilla freden" är för oss en manual från Gud för att vi ska klara av de omedelbara världskriser som närmar sig, men så mycket mer med religion

har den inte att göra. Många människor har gjort ett hårt arbete för att göra denna manual begriplig och överskådlig, och den griper in på alla områden som finns. Den finns publicerad på otaliga språk. Läs den och andra nyttiga böcker!  

När jag börjar skriva detta står det 0-0 i mötet mellan Rossiyanka och Umeå IK i Champions League-mötet. Förhoppningsvis vinner Umeå, men om de inte gör det vill jag inte läsa någon ny artikel i Västerbottens-Kuriren om UIK:s spelare i tårar. Och jag vill i förlängningen inte se någon massflykt av spelare från Umeå till andra damfotbollsklubbar.

Umeå IK har varit ett lag som haft så god tillgång på spelare att deras landslagsspelare fått sitta på avbytarbänken i match efter match. Så var det för några år sedan, och även om man som umeåbo först kände en viss stolthet så började man så småningom tycka att det var helt sjukt. Varför sticker de bänkade tjejerna inte till en annan klubb där de får spela? tänkte jag. Det måste väl ändå vara roligare att få spela än att få tillhöra Sveriges bästa lag och inte få spela. Men till slut tröttnade vissa tjejer på bänken på att vänta på att det skulle bli deras tur. Och nu har UIK ett underskott på bra spelare. Synden straffar sig själv, så att säga. Det skulle inte vara helt fel att ta med sig nigerianskan Emueje Oghiabeva från Ryssland efter dagens Champions Leaguematch så att säga.

Dessutom bidrog UIK till att den svenska damlandskampstruppen fick en sämre trupp. För sitter man på avbytarbänken för jämnan får man ju en viss matchovana, och det har man kunnat se på de VM-turneringar som Sverige deltagit i och där de i Umeå bänkade tjejerna ska spela. Jag hävdar helt enkelt att Sverige hade haft större chans till VM-guld om inte UIK:s policy försämrat vissa spelares prestanda.

Givetvis försvann spelarna en efter en så småningom. Och som vi nu kunnat läsa i tidningarna under några veckors tid är att även UIK:s ekonomi havererat. Det är svårt att få pengarna att räcka till resor och hotell för alla typer av turneringar som Umeå IK deltagit i: allsvenskan, svenska cupen, champions league… Dessutom kan inte spelare på denna nivå i toppfotbollen försörja sig på ett vanligt jobb vid sidan av fotbollen. Nu har jag inte någon insyn i vilka spelare som har vilka löner, men jag och min familj ställde självklart upp när vi fick en broschyr hem i brevlådan om att samla in pengar till Umeå IK. Men i dagens (onsdag 4 nov) VK står det bara om den utökade sponsring som Umeå kommunföretag bidragit med, och kommer att bidra med under kommande år förutsatt att det går bra för UIK. Och för att räknas som tillräckligt bra måste Umeå vinna allt. Så tuffa är sponsorernas krav på damfotbollen. Vi vanliga dödliga skulle nog kunna skänka en hundralapp igen om det gäller. Men då vill vi inte att de duktiga spelarna i Umeås stolthet flyttar.

Nu leder UIK med 1-0 där borta i Ryssland. Sofia Jakobsson efter 51 minuter. Om Umeå vinner även hemma så väntar Røa eller Zvezda i kvartsfinalen om jag fattat det hela rätt.

Min poäng är att man inom damfotbollen inte har råd att låta duktiga och utvecklingsbara spelare sitta på avbytarbänken i match efter match. Det kanske fungerar i herrfotbollen, men inte för damlagen.

Ibland är det inte fråga om främslingsfientlighet, xenofobi eller rasism. Roten till det onda är i stället ett samhälle som förhindrar många människor från att uttrycka sig, dvs hindrar dem från att visa för sin omvärld vad de är duktiga på. När samhällssystemet förhindrar dem att utvecklas åt det håll deras anlag pekar mot, tar vissa av dessa människor till fula metoder för att hävda sig. Och de kan till och med vara omedvetna om detta. Rasisten är det obemärkta, förmenade och osynliggjorda barnet i vuxenupplaga. Xenofoben har lärts upp av sjukligt rädda och överbeskyddande föräldrar som hämmat sitt barns bestämmelse och lagt om kursen så att barnet aldrig kan nå sitt slutmål.

Bahá'í-läran har behandlat frågan om att människan måste få utveckla sina förmågor och talanger, hon har rätt att uttrycka sig själv: i denna nya era skall inga klasser eller grupper i samhället favoriseras framför andra, varje individ är av värde för samhället och favoriseras framför andra, varje individ är av värde för samhället och har undervisning har liknats vid trädgårdsskötsel, vid hur den naturliga ohämmade vildmarken kan uppodlas till ordnad skönhet. Undervisning kan inte förändra karaktärer, vilka alla är olika, men den kan hjälpa dem att utvecklas till sina yttersta förmågor.

Även den vuxne rasisten kan förändras, och eftersom något av Guds ande bor även i de mest osympatiska människors innersta ska en sann bahá'í behandla varje människa som trädgårdsmästaren vårdar en sällsynt och vacker växt. Han vet, att inget otåligt ingripande från hans sida kan få knoppen att slå ut i blom. Endast Guds solsken kan åstadkomma detta, därför är det den bahá'í-troendes mål att föra in detta livgivande solsken i alla förmökade hjärtan och hem.

Hackordning är ett begrepp som är användbart och uppenbart i dagens samhälle. Hur uselt man än tycker att man har lyckats i livet eller gör ifrån sig i skolan, finns alltid en svagare grupp att angripa för att minska sin bristande självkänsla för en stund. Man ger sig på dem som redan mobbas, man ger sig på flyktingar som nyligen slussats ut i samhället och som känner sig lite rädda. Dessa människor, som djupt inom sig känner sig oerhört misslyckade, tar dessutom till alkohol eller droger för att försöka lindra smärtan. Då blir det ännu värre.

En medelålders kvinna jag var bekant med hade bara en grundexamen från grundskolan. Hon hade inte lyckats med Komvux och aldrig haft en vanlig tillsvidareantällning. Hon levde på A-kassa och socialbidrag, och hon levde på sin man som hade en fast anställning. Hennes man hade ett förhållande med grannfrun, men det var hon tvungen att svälja för att kunna bli försörjd. Hon hade två bröder som var positivt inställda till andra människor, men själv hackade hon på alla som hon trodde var svagare än henne. Hon var i alla fall inte längst ned i hackordningen, och det fick henne att överleva. På bussen kunde hon ställa till med fruktansvärda scener om hon fick syn på någon som inte såg svensk ut.

Günter Wallraff, född 1942, är en mycket respekterad journalist. Hans arbetssätt, att använda falsk identitet för att genom deltagande observation, eller att på annat sätt undersöka samhällsförhållande genom mycket nära observation, under en längre period har uppkallats efter honom. Hans wallraffande har i regel resulterat i böcker. Han är mest känd för att ha uppträtt som turkisk gästarbetare i dåvarande Västtyskland, och därefter rapporterat om omfattande diskriminering samt illegalt insmugglade arbetare i boken Längst därnere från 1985.

Nu har han kommit med en ny rapport om rasismen i Tyskland. Denna gång har den nu 67-årige journalisten (åter)upptäckt att de värsta rasisterna finns i de lantliga provinserna och efterblivna städerna i forna Östtyskland. Det är välkänt att det blev en chock för många östtyskar när de vaknade upp efter ruset efter Berlinmurens fall och återföreningen med Västtyskland. De fann att de var efterblivna på väldigt många områden. Företagen i öst var föråldrade och slogs snabbt ut när den utsattes för konkurrensen från kapitalismen. Även högutbildade människor i öst – läkare, tandläkare, advokater – fann att deras utbildning vid kommunistiska universitet inte dög i det nya, enade Tyskland.

Människor från det forna Östtyskland kände sig givetvis underlägsna i det enade Tyskland. Och många av dem hävdar sig genom hackordningen. I deras ögon är invandrare och flyktingar längre ned på stegen. Det som uttrycks som rasism har sin grund i det upplevda egna misslyckandet. Samma sak har hänt med unga människor i hela Europa som inte får något jobb. Det är djupt tragiskt.

I Umeå debatteras fortfarande det faktum att Svenska kyrkan disponerar 140 kvadratmeter (Kyrkhörnan) av en nybyggd skola vid namn Sjöfruskolan. Vid större gudstjänster kommer kyrkan även att nyttja skolans inomhustorg. Ålidhems församling har i diskussioner med skolans ledning och personal förbundit sig att hålla sig till läroplanen. Skolans läroplan säger att skolan ska ge kunskap om olika religioner, bl.a om kristen tro, och den möjlighet till påverkan och det försprång som Svenska kyrkan får genom att redan finnas i skolan har fått kritik både från icke-religiösa föräldrar och från den ganska betydande minoritet som har en annan tro än den kristna. Ålidhems församlings Kyrkoherde Lisa Tegby har påpekat att läroplanen inte hindrar kyrkan från att förmedla den kristna tron. Hon skriver i en insändare att barn har rätt till andlig utveckling enligt FN:s barnkonvention och att skolan i detta sammanhang kan vara en resurs för skolan. Hon påpekar även att skolan ska förmedla kunskap om det kulturarv vi har i Sverige och där är kyrkan en viktig del.

ÄR RELIGIONEN OND? ÄR ALL RELIGION OND?

Umeå kommuns hyresgäst

Umeå kommun har ett system som ska tvinga de olika verksamheterna till ett bättre lokalutnyttjande. Jag ska inte gå in på det närmare utan konstaterar bara att det är en intern grej där kommunen hyr av sig själv: fastighetskontoret är hyresvärd och skolorna hyresgäster som betalar för varenda kvadratmeter de råkar ha. En skola tjänar alltså på att ha precis så många lokaler de behöver, vilket givetvis är ohyggligt svårt. Denna balans finns inte hos äldre skolor där toppen på barnkullen sedan länge är passerad, och föräldrarna brukar skrika att kommunen ska sänka hyrorna när skolorna brottas med enorma sparbeting, inte som inte har råd med nya läromedel eller till och med hotas av nedläggning. Men kommunen gör inget annat än ger med ena handen (pengar till bl.a hyran) och tar tillbaka pengarna med andra handen (bl.a. lokalhyran). Det är de nyare skolorna som har de bästa förutsättningarna att tjäna på detta system, medan de äldre dras med många tomma lokaler i förhållande till elevantalet.

Därför är det en bra lösning för de gamla skolorna att hyra ut sina tomma lokaler till olika hyresgäster. Men Sjöfruskolan är ny, och borde inte ha tomma lokaler som kostar pengar. Samtidigt kommer skolan att behöva lokalerna om ett antal år, då barnen blir fler. Lösningen är att hyra ut de extra lokalerna tills elevantalet blir större. Tyvärr verkar det som om 140 m² redan när skolan var i planeringsstadiet har vigts åt Ålidhems församling, som tillhör Svenska kyrkan. Det har aldrig varit tal om någon annan hyresgäst. Har kommunen t.ex frågat Umeås muslimer om de ville hyra de 140 m² stora utrymmet? Kyrkoherden Lisa Tegby antyder i en insändare att Umeå kommun är initiativtagare till avtalet, hur som helst finns ett hyreskontrakt. Vid större gudstjänster kommer kyrkan även att använda Sjöfruskolans innetorg.

Enligt Ålidhems församling har kyrkan ett demokratiskt synsätt med respekt för minoriteter. Men hur hade debatten sett ut om dessa 140 kvadratmeter i Sjöfruskolan hade vigts åt islam? Högst upp på dagordningen för Umeås muslimer står nämligen byggandet av en moské. Det har redan bestämts att det blir en ”tyst” moské utan minareter. Denna ska enligt planerna byggas intill Ålidhems kyrka, men den skulle kunna inhysas i Sjöfruskolan.

För några år sedan hade Ålidhems församling en liten lokal på Tomtebo som de kallade Åsnekyrkan, och där fanns en grupp för mindre barn som kallades Miniorerna. Det var ganska populärt bland lågstadiebarnen på Tomtebogård, som då var Tomtebos enda skola. Mina egna barn gick på de veckovisa samlingarna. Åsnekyrkans verksamhet handlade mest om pyssel, och ibland for barnen på miniorläger där de t.ex kunde träna in en kristen pjäs som de sedan uppförde för föräldrarna. Kyrkan är faktiskt det enda sättet för oss föräldrar i kulturhuvudstaden Umeå att få in sina teatersugna barn i en dramagrupp. De 2-3 andra teatergrupperna för barn i Umeå är alltid fulltecknade. Det finns inte en chans att få in sitt barn där, även om man ställer barnet i kö redan vid födseln.

Enligt Tegby kommer Kyrkhörnan på Sjöfruskolan att ha en mer omfattande och riktad verksamhet. Barnen hamnar i grupper och samlingar, som leds av församlingens anställda och som församlingen inbjuder till ungefär på samma sätt som andra organisationer, genom brev till hemmen, affischer och annonser. Dessutom kommer de att ha regelbundna föräldraträffar. Den öppna förskola som kommer att hållas i Kyrkhörnan riktar sig till föräldrar som väljer att komma dit med sina barn som inte går i skolan. Kyrkoherden Lisa Tegby skriver också att ett mål är att få dela med sig av den kristna tron, men inte i smyg eller genom någon slags infiltration.

Religion i klassrummet eller inte?

Tegby skriver också att kyrkan kan medverka i lektioner och på temadagar på skolans och läroplanens villkor. Det kommer också att hända att skolan och kyrkan, ibland även tillsammans med t.ex idrottsföreningar, samarbetar för att förmedla vårt samhälles värdegrund –  demokrati, rättvisa och jämlikhet till eleverna. Det har lett fram till sådant som Storsjung på FN-dagen som ibland har hållits i kyrkan.

Efter sin insändare i VK var det inte företrädare för andra religioner som skrev arga svarsinsändare, utan människor som var fientliga till religion i allmänhet. Lisa Tegby konstaterar i sin andra insändare i VK att det

”hos en del människor i vårt samhälle en märklig ängslan för mötet med religiös tro. Den har säkert många olika orsaker. Har man mött auktoritär och dogmatisk tro kan det vara ett skäl. Bristande kunskap om tro kan vara ett annat. En iver att dela med sig av sin ateistiska övertygelse kan vara ytterligare ett. Ibland leder religionsrädslan till att alla religiösa människor stoppas in samma fack;  alla muslimer är terroristsympatisörer och alla kristna är intoleranta. Det är djupt osakligt.”

Som det är nu är det väldigt politisk korrekt att vara fientligt inställd till Gud samtidigt som man inte tror på Gud. Detta går naturligtvis inte ihop rent logiskt, men man hör det ofta i diskussioner mellan berusade människor. Ateistisk propaganda till människor som äntligen vågat bryta sig loss från en skadlig religiös sekt är inte något bra. Oftast finns ett andligt behov kvar hos den som befriat sig eller befriats från sekten. Jag lämnar i regel rummet när sällskapet talar illa om Gud, precis som om någonting som mänskligheten har ställt till med skulle vara Guds fel. Det är aldrig Guds fel, även om misstag, brott och ohyggligheter begås i Guds namn.

Guds kärlek når dig inte om du inte vill

Gud är ett oförståeligt väsen, inte knutet till oss i tid; evig, men inte räknat i miljarder år utan som ett väsen helt utanför tiden. Gud är framför allt skapare och har aldrig någonsin varit en förstörare. Gud är universums skapare men befinner sig utanför rummets dimensioner; uppkomsten av galaxer, solar, planeter och liv följer inte en ursprunglig plan, utan skapandet pågår överallt hela tiden. Gud blickar ned över alla faser i utvecklingen på en och samma gång, Gud vet hur det ska gå för mänskligheten och därför älskar Gud oss.

O, Människa! Dold i Mitt uråldriga varande och i Mitt väsens urgamla tidlöshet var Jag medveten om Min kärlek till dig – därför skapade Jag dig, inpräglade Min avbild på dig och uppenbarade för dig Min skönhet.

Ovanstående skrevs av bahá'í-trons grundare Bahá’u’lláh år 1858 i en skrift där Gud anses tala direkt till mänskligheten genom författarens penna. För mig är det ett mycket viktigt citat. Det säger nämligen att Gud älskade oss människor redan innan vi skapades. Och strax därefter står det i denna skrift, som heter Förborgade Ord, följande:

Älska Mig, så att Jag må älska dig. Om du ej älskar Mig, kan Min kärlek på intet sätt nå dig. Vet detta, o, tjänare.

Detta citat är inte svårtolkat. Gud älskar dig hela tiden, utan avbrott. Men för att känna denna kärlek omfamna dig måste du i din tur älska Gud. Detta kanske är en andlig naturlag. Gud älskar inte stenar eller guldsmycken eftersom stenar och guldsmycken inte kan älska. Gud. Men det kan människan.

Som bahá’í-troende blir man (än så länge) inte påhoppad av religionsmotståndarna, vilka skäl de än har. Jag är osäker på hur stor andel av svenska folket som ens har hört ordet ”bahá’í”. Och av dem som hört ordet, vad vet de mer än alla konstiga apostrofer? Jag brukar i regel gissa på en lägre procentsats än mina troskamrater. De som möter oss tycker förmodligen att vi inte verkar så religiösa när vi varken har präster eller gudstjänster. Vi framstår som en organisation snarare än religion, en organisation som gärna samarbetar med FN och dess olika organisationer samt med en rad andra gränsöverskridande och respekterade sammanslutningar. Men vi är religiösa, lita på det. Teologer och statsvetare brukar kalla bahá’í för FN:s religion, men det är bara bildligt talat. I verkligheten består FN av delegater som bekänner sig till snart sagt alla religioner på jorden.  Att lyckas ena dessa, att lyckas ena alla de folk de representerar, att avskaffa vetorätten i FN:s säkerhetsutskott så att detta organ kan vara ”upprätthållande av internationell fred och säkerhet” som det står i FN-stagans femte kapitel – det är bahá’í. Men vi ber varje dag också.

Vi bygger gemensamt en skuggorganisation – som symbolisk kan liknas vid en ark – med världsparlament, världsregering, världsdomstol, världsmedborgarskap och andra demokratiska och i vissa fall helt nya organ som ska finnas färdiga för mänskligheten att ta i bruk när den nuvarande världsordningen havererar. Detta byggande är i nuläget verkligen i embryonalstadiet. Det blir inte så mycket mer om inte allt fler människor ansluter sig. Det handlar också om att skapa helt nya myndigheter och organ för den nya, enade världen. Den mångfald av kultur som finns i en enad värld måste skyddas och uppmuntras. Det ekonomiska systemet måste förändras för att parera det ekonomiska kaos som vi redan idag vet blir resultatet av klimatförändringarna. Gissa om världens börser sjunker när Manhattan, Hongkong och Tokyo står under vatten och Themsen svämmar över sina bräddar. 

Om vi bahá'í-troende kunde påverka skolsystemet i Sverige skulle vi gärna se att internationell förståelse blir ett återkommande ämne i sexårsverksamheten, lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet, universitetet och på forskningsnivå. Vidare skulle man i skolan kunna hantera ämnet religion som något annat än ren korvstoppning. Varför inte låta eleverna läsa på om varsin religion och sedan anordna en låtsasdebatt där olika elever försvarar "sin" religion. Och mitt i debatten skulle de få byta religion och tala för denna i stället. Målet är att hitta det som förenar i stället för att förorena religionerna.

Sjukdom har tyvärr hindrat mig för att posta inlägg om alla de ting som inspirerat mig. Läkare och sjukvårdspersonal säger ofta att kronisk smärta inte är något farligt. Jag tycker att jag är ett levande bevis på hur farligt det är. Det skulle förvåna mig om jag fortfarande lever på 2010-talet.

Fotbollstjejerna och Umeå IK har klarat av sin akuta ekonomiska kris. Förutom sponsorerna har tusentals umeåbor skänkt pengar till föreningen.

Jag hade också tänkt ge Tomas Sikhström, bl.a planeringschef vid Umeå kommun ytterligare ett argument till för en bro över Kvarken, från Umeå i Sverige till Vasa i Finland. En trolig utveckling av de klimatförändringar som redan satts i rörelse är att stora delar av världen, och även av EU-området, kan vara obeboeligt efter 2050. En stigande havsnivå och en kraftig ökenspridning är vad som väntar. Låglänta områden drabbas värst, som t.ex Nederländerna, Danmark och Bangladesh. Sverige och Finland är två av få länder som kan och därför måste ta emot klimatflyktingar. År 2050 kan befolkningen i Kvarkenområdet mycket väl ha passerat en miljon människor. Jag vet inte om vi fortfarande har bensindrivna bilar då, men en bro verkar absolut nödvändig. Och eftersom den berör alla medlemsländer i EU borde de bidra med pengar redan nu. Dessutom har jag sett ett förslag om att göra Bottenviken norr om Kvarken till en insjö, en enorm sötvattensreserv. Då blir det fråga om en jordvall, ett enormt projekt, större och dyrare än vad det var att skicka människor till Månen, en sak som kräver stöd från många länder. Men EU och resten av världen måste börja planera nu om barn och barnbarn ska överleva.

Det måste finnas fasta förbindelser mellan Sverige och Finland, som kommer att få ta emot många klimatflyktingar. Det är inte långt mellan Sverige och Finland vid Kvarken, mellan städerna Umeå och Vasa. SATELLITBILD.

Nu har de hatiska jamaicanska rap-artisterna  hamnat på kollisionskurs med den (förhoppningsvisa) vidsynta och toleranta nordvästeuropeiska kulturen igen. Artisten Sizzla spelar i Sverige just nu, och han är en av de dancehall-artister som sjunger om att mörda homosexuella, och dessutom fått ett antal hits tack vare sina homofobiska texter.

Detta är något som vi bl.a kunde läsa om i Aftonbladet i går (onsdag 22/10). Jag vill först rätta några sakfel. Sizzla är ingen reggaeartist, och det är inte heller Beenie Man,  Capleton m.fl artister som sjunger om att bränna, stympa och halshugga kvinnor som begår abort, läkare som utför abort, homosexuella, människor med annan hudfärg….. Musiken de spelar kallas dancehall och kan enbart betraktas som reggae om reggae är ett samlingsnamn för all jamaicansk musik.

Det är ungefär som att kalla all musik som spelas in i Sverige för schottis eller något liknande. Och all tysk musik för schlager.

Därför är det tragiskt att det avtal som de jamaicanska dancehall-artisterna skrivit under om att sluta med sin hat-musik kallas för just Reggae Compassionate Act.  Dancehall är en jamaicansk form av rap som har mycket lite med den musik som Bob Marley, Peter Tosh, Jacob Miller, Dennis Brown m.fl spelade på 1970- och 1980-talet och som Burning Spear fortfarande spelar. Reggaen försvann mer eller mindre på Jamaica när alla högteknologiska elektroniska hjälpmedlen kom in i musiken i mitten av 1980-talet. Reggaen, arvet efter Marley, Tosh, Miller,  Brown flyttade utomlands. Jamaicanerna själva inriktade sig på dancehall, som i sin grundform endast är en trummaskin, en programmerbar keyboard och en s.k deejay som försöker överträffa alla andra deejays om att vara elakast, snuskigast och mest stor i käften. Typiskt för dancehall är just denna slackness. Men jag tror inte att den skulle överleva om enbart jamaicaner köpte deras album. Även om USA inte låter homofobiska artister uppträda i USA så går många album på export till USA. Jag tror att även US-amerikanska rap-artister kan vara homofober, men de vet vad som är politiskt korrekt.

Jamaica är emellertid inget tolerant och öppet samhälle. Reggaen förenade sig med rastafari-tron i början av 1970-talet. Om artisterna och de religiösa ledarna hatade homosexuella så sade de ingenting öppet om den saken. Däremot var både religionen och musiken uppenbart rasistisk. En rastafari ser på vita ungefär som mormonerna förr såg på indianerna: de hade utvecklat fel hudfärg eftersom de hade försyndat sig mot Gud. När Bob Marley & The Wailers gjorde en spelning i London 1974 krävde de att den svarta publiken skulle stå längst fram och den vita längst bak. Men The Wailers och andra reggae-artister som turnerade runt världen under 1970-talet fattade snart att de hade en större publik bland de vita än bland de svarta. Bob Marley & The Wailers spelade in låten ”War”, som bygger på ett tal som Gud, dvs. Haile Selassie, höll i FN.  En dag kommer en människas hudfärg att ha lika liten betydelse som hennes ögonfärg, men så länge mänskligheten inte fattar detta så kommer det att finnas War.

Det finns alldeles för mycket hat på Jamaica, och det råder alltid ett slags inbördeskrig i huvudstaden Kingston.

Till och med reggaelegenden Bunny Wailer, som var styvbror till Bob Marley, har uppenbarligen ganska nyligen hållit ett hatiskt tal mot bögar under en turné i USA. Dagen efter hade väldigt många Bunny Wailer-sajter släckts ner på Internet av besvikna fans. Och detta gäller alltså en medlem av reggaens kungahus som alltid varit sansad och snabb på att analysera olika situationer. Han förstod tidigt att reggaeartister som blev kända i Europa (USA förstod inte vad reggae var på den tiden) och tjänade stora pengar inte kunde bo kvar i slummen eller ens i närheten av Kingstons ghetton i innerstaden. De som inte förstod det blev förr eller senare rånmördade i sina hem. Peter Tosh är den mest kände av dessa. Bob Marleys barn har sedan länge Miami som bas. Och trots att Miami betraktas som en av världens farligaste städer så är den rena himmelriket jämfört med Kingston, enligt Stephen Marley.

Det kanske mest absurda är att så många kärlekslåtar uppstått i detta träsk av hat och fördomar. Kärlekssångerna till Gud är många, och de är vackra, suggestiva, äkta. Som bahá’í-troende kan jag bara beklaga att reggaen inte blev vår musik. Nyare reggae står oftast för en världsfederation och betonar samhörigheten mellan jordens folk, precis som bahá’í. Och redan Bob Marley sjöng: ”One love, one heart, lets’ get together and feel alright”.  

Under Rastaman Vibration-turnén 1977 i USA satt Bob Marley i sitt hotellrum och läste en dagstidning som förlöjligade hans jamaicanska engelska uttal när han plötsligt blev rasande (vilket var sällsynt). "Säg mig, varför gör dig sig lustiga över mig! Varför hånar de Rasta?" Han började häva ur sig all den frustration han gått och burit på, mot dem som hånade honom och förlöjligade hans dreadlocks, hans dialekt, hans religion, hans härstamning.

Marley berättade att när han vid ett tillfälle gav en journalist sin autograf, så sade fotografen att han var förvånad över att Marley kunde skriva. Vid ett annat tillfälle, när han läst igenom och rättat en journalists utkast till en artikel, kunde inte journalisten dölja sin oerhörda förvåning över att Bob Marley kunde läsa.

Marley var alltid upprörd över den ytliga kritik av hans musik som tidningarna presenterade på sina kultur- och musiksidor. Marley såg att skribenterna inte visste särskilt mycket om ämnet reggae och därför hittade på, eller citerade kollegor som hittat på "fakta". Marley ansåg att detta förfarande bottnade i rasism och okunnighet. De dömde ut hans musik enligt västerländska popmallar, och Bob Marley & The Wailers passade inte in på vare sig vita eller svarta musikgeneraliseringar. Marley retade sig på att journalisterna skrev och skrev utan att göra ett enda försök att undersöka vad Marleys musik byggde på, att den var stöpt i folklore, utvecklad i enlighet med de grundsatser som gällde i hans hemland, färgad av musikteknisk utveckling, rastafariansk undervisning m.m

Det som gjorde mest ont för Marley var när svarta DJ:s och programvärdar i USA kallade hans musik för "slavmusik" och "djungelmusik". Det var som om afroamerikanerna i USA ville visa att de stod högre på utvecklingsstegen än jamaicanerna.

Eller har kanske svarta med dreadlocks passerat personer med "arabiskt" utseende på den amerikanska fördomslistan efter 11 september? Detta är onekligen ett ämne att sätta tänderna i för neutrala sociologer och folklivsforskare.

Brittiska och amerikanska journalister gjorde narr av honom varje gång han besökte deras respektive länder. När bandet hette The Wailers och bestod av Bunny Wailer-Peter Tosh-Bob Marley och bröderna Barrett fick även Bunny och Peter sin del av skitjournalistiken. För Bunny Wailers del ledde det till intensiv scenskräck och ett mycket svårbehandlat ångestsyndrom. Han stod inte på scenen på 10 år efter det att han hoppat av the Wailers.

De brittiska journalisterna tog inte i lika mycket som sina amerikanska kolleger. Det fanns nämligen en stor och växande population av västindiska invandrare i Storbritannien, och flera reggaeband som Aswad, Steel Pulse, Matumbi, Misty, Black Slate, The Itals hade bildats i England, och brittiska artister som The Police, Elvis Costello, The Clash m.fl lånade ganska mycket från reggaen för att skapa sina nya, egna sound.

Men amerikanerna fortsatte att göra sig lustiga över och hitta på "fakta" om Marley – från hans hårvård till hans sexliv. De gjorde detta trots att Bob Marley redan då en av de mest vördade personligheterna i tredje världen (som amerikanerna iofs. inte bryr sig om). Vart han än reste i Karibien, Afrika (och i de flesta länder i Europa för den delen) väckte han enorma utbrott av beundran och tillgivenhet hos sin publik. Även i Sverige var hans skivköpare unga arga tonåringar, tjejer som gillade hans kärlekslåtar, folk från proggmusiken, medelålders hippies, föräldrar med barnvagnar och genuina lovers som jag själv som enbart, jag betonar enbart, lyssnade på reggae.

Marley spelade två somrar på Gröna Lund  '76 0ch '78 tror jag. Han har fortfarande publikrekordet där på onkring 38 000 personer. (I Lagos, Nigeria, spelade han inför 850 000 betalande åskådare). Vi som var tonåringar då, vi läste bara de beundrande och hövliga recensionerna i Aftonbladet och Expressen. Han var en hjälte av mytiska proportioner i sitt hemland Jamaica, och han var det för oss. Det är först nu, genom Internet, som vi upptäckt hur otäcka framför allt amerikanerna var mot honom och hans kolleger Peter Tosh, Toots Hibbert, Max Romeo, medlemmarna i Black Uhuru, m.fl David Hinds, sångaren i det världskända brittiska reggaebandet Steel Pulse, fick gå från hotellet till flygplatsen i Baltimore tillsammans med sin 7-årige son. Få taxichaufförer, även få svarta taxichaufförer, stannade när personer med dreadlocks försökte vinka till sig en taxi i USA på 1990-talet. De kanske inte gör det idag heller.   

"Läkare påstås ha hittat helt nya arter av löss i dina dreadlocks – hur kommenterar du det?" "

Polisen grep en narkotikaliga med dreadlocks när de försökte passera gränsen till Kanada – hur försvarar du det, Bob?"

Marley förnedrades i amerikansk TV några gånger innan han lärde sig att inte ställa upp på TV-intervjuer. Han fick betala för det genom att inte heller få uppträda i amerikanska TV-shower. Amerikanerna har aldrig gillat reggae och Bob Marley. Att albumet "Legend" sålde så bra i USA efter hans död berodde mest på att några folkkära artister i USA officiellt hyllade Bob Marley efter hans död. I USA gör medelklassen som superstjärnorna inom musik och film säger åt dem.

Och till råga på allt har amerikanska intressen exploaterat Bob Marley mer än det ens är möjligt efter hans död. Ofta sker det med bistånd av cannavismaffian i USA, de som vill legalisera marijuanan och därför trycker upp fejkade bilder av en rökande Bob Marley på kaffemuggar, T-Shirts, jackor, väskor, klistermärken, i tidningsannonser och överallt där det bara är möjligt. Jamaicaner (som förresten var de som introducerade rap-musiken i USA) borde egentligen inte uppträda i USA. Men Bob Marley sjöng ofta om försoning i sina låtar, så...

Ingen bryr sig om att Marley utövade sakral herbalism och därför använde marijuana i långt mindre utsträckning än jamaicanen i genomsnitt.

Marley hedrades med en TV-sänd statsbegravning i Jamaica efter sin död 1981, och begravningen förrättades förättades av  Ett av hans uttalanden om tredje världen har fått en officiell FN-status. Och det var ingen tillfällighet att när Rhodesia blev den fria staten Zimbabwe 1980 var de första ord som sades efter att den engelska flaggan halats ned och Zimbabwes nya halats upp var: "Ladies and gentlemen. BOB MAAARLEY AND THE WAAAILERS!!!" Den nya regeringen hade bjudit in Marley och hans band för att uppträda de första timmarna i en nyfödd nations liv. Bob Marley & The Wailers hade sjungit många gånger om Angola, Zimbabwe and South Africa, han var en inspirationskälla för frihetskämpar över hela jorden och drog enorma publikmassor i Nigeria, Gabon och alla andra afrikanska länder han uppträdde i. ; tyvärr fick inte Bob Marley leva tillräckligt länge för att se apartheidsystemet knäckas och Nelson Mandela bli president. 

När nyheten om Marleys död blev känd i afrikanska länder, där massmedia nästan helt missat att rapportera om Marleys cancer, rapporterades det om stora folkmassor som offentligt grät en hjärtskärande gråt med undertoner av uppgivenhet och otröstlighet. Jag vet inte om de grät vid Michael Jacksons död.

Marley var tredje världens och Afrikas hjälte. Jag kommer för närvarande ine ihåg om Michael Jackson alls har uppträtt i Afrika. Någon som vet? Och hur många afroamerikanska musikartister har egentligen uppträtt i Afrika? Någon som vet? Marley borde ha uppträtt där tidigare och gott emot sin manager och struntat i USA, exakt det som alla afroamerikanska artister gör. Han borde även ha turnéat i Asien. Länder som Indien, Bangladesh, Japan, Sydkorea, Indonesien och Filippinerna skulle säkert ha tagit emot honom med öppna armar. Bob Marley lär ha sålt avsevärt fler album efter sin död. Med tanke på hans storhet i Tredje världen måste det ha cirkulerat miljontals kassettband i Afrika, Latinamerika och Asien. och efter CD-skivans genombrott ytterligare många piratkopierade skivor.