Vindeln vill inte gå ihop med Umeå

är en rubrik i tisdagens webb-VK. I Vindelns kommunfullmäktige i måndags (22 feb 2010 ) röstade 21 , av de totatl 31 folkvalda ledamöterna nej till att Vindelns kommun ska gå ihop med Umeå kommun. Debatten var lång, och vi kommer säkert att få höra den igen. För det är ett faktum att ingen av de fem små kommunerna Nordmaling, Bjurholm, Vännäs, Vindeln och Robertsfors – vilka redan har ett långt gånget samarbete med Umeå i den så kallade Umeåregionen – sjunger på sista versen. De har varken ekonomi eller en ung befolkning, något som de flesta vet att det krävs för att en kommun, åtminstone teoretiskt, ska gå i konkurs. En kommun som borde vinna framöver är emellertid Nordmaling, som länkas ihop med Umeå genom Botniabanan.

För ett tiotal år sedan gjordes en opartisk utredning som skulle besvara frågan om kommundelen Holmsund/Obbola kunde bryta sig ut ur Umeå för att bilda en egen kommun. Utredningen handlade givetvis också om Umeå skulle klara en skilsmässa. Utredarna kom fram till att kommunen Holmsund-Obbola inte skulle bära sig ekonomiskt som egen kommun. Och Holmsund-Obbola har trots allt en större befolkning än många av Umeås grannkommuner.

På nyårsaftonen 2009 hade Umeå 114.075 invånare efter en ökning med 1.347 personer under 2009. Det föddes 1.493 bebisar i Umeå medan 828 personer avled, vilket gav ett födelseöverskott på 665 personer. Flyttningsnettot (inflyttade minus utflyttade) var 420 personer gentemot det egna länet. men -416 personer gentemot Sverige. Umeå fortsätter att suga upp unga människor från det egna länet (Västerbottens), men förlorar människor till Sverige som helhet. Invandring minus utvandring gav ett netto på 679 personer. Folkökningstalen för 2009 är en trend som hållit i sig i många år nu. Det är helt klart så att Umeå dränerar övriga länet, och även grannlän i norra och mellersta Norrland på människor, och det handlar i huvudsak om unga vuxna. Umeås argument har alltid varit att om Umeå inte haft sitt universitet, skulle de unga ha försvunnit till Stockholm, Göteborg, Uppsala eller Lund i stället. Glädjande är att Umeå även genererar människor av egen kraft, att det föds mycket fler bebisar än det dör folk. Men helt av egen kraft är det inte, eftersom det även är de unga människor som kommit från övriga Norrland och utlandet för något eller några år sedan som får barn.

Jag beställde för omkring tio år sedan ut siffror som visade att 54 % av umeborna var födda i någon annan kommun än Umeå. Om man även definierar deras barn som inflyttare är det över 80 % som inte är genuina umebor. Färre än 1.000 personer är ättlingar till de människor som bodde i Umeå före stadsbranden 1888. Detta är onekligen en ny stad med nytt blod. Och det kanske är bra. När jag har talat med människor i Nordmaling, Holmsund, Örnsköldsvik, Skellefteå m.fl orter som var unga och ute i svängen på 1950- och 1960-talen så säger de alla att de inte gillade umeborna, som var malliga och allmänt otrevliga. Idag uppfattas inte umeungdomar så. Dialekten i Umeå har också förändrats. Många gymnasieungdomar och universitetsstuderande som är födda i Umeå talar en slags rikssvenska som är svår att placera, men tankarna går definitivt inte till Norrland. De låter som nyhetsankare på Rapport och Aktuellt som jobbat bort sina barndomsdialekter, men de uttalar bokstäver som R och H mycket tydligare än dessa. Be dem säga ordet "ihopskramlat" så förstår ni vad jag menar.

Det är okänt hur många människor som egentligen bor i Umeå. Det beror på att alla som kommer hit dröjer med att skriva sig i Umeå. Enligt undersökningar handlar det i runda tal om drygt 6.000 personer. Så egentligen är vi över 120.000 som bor här.

Men jag är ingen anhängare av tesen att befolkningsexpansion är lika med expansion på alla andra områden. Vad gäller ekonomin sade Umeås förre budgetschef en gång att det bästa är om en kommun har exakt lika många invånare varje år. Då är det lätt att planera. Då är det inte brist på dagis och skolor i vissa stadsdelar medan det saknas barn för att fylla daghemmen och skolorna i andra områden. När det gäller brottsligheten är Umeå fortfarande en lugn stad, men vi som bott här sedan 1980-talet har ändå kunnat se en skrämmande utveckling. När vi flyttade hit fick vi höra att vi (i genomsnitt) skulle få tre cyklar stulna per decennium. Över tre fjärdedelar av cyklarna skulle stjälas pga alkohol, dvs cykeltjuvarna var andra ungdomar som behövde ett fortskaffningsmedel för att ta sig hem från krogen.

Idag läser vi i tidningarna om väpnade rån som begås av 16-åringar. Vi vet att det finns en organiserad brottslighet i stan. Bomber har detonerat och lemlästat människor. Alla typer av narkotika finns i stan, och utanför vissa av Umeås högstadieskolor och gymnasier står försäljarna helt ogenerat. Det förekommer utpressning mot restauranger och butiker. Det finns närmare 100 kvinnor som har sin största inkomst i prostitution. Kommunledningens kollektiva och oantastliga mål är att Umeå ska nå upp till 150.000 invånare. Jag undrar dels hur det kommer att se ut då. Jag tycker också att det är fantasilöst att ha ett visst invånarantal som mål.

Vad vill då människorna ha hellre än att vara 150.000 stycken? Det är enkelt. Jag kan illustrera det med följande klipp ur låten "Solidarity", skriven av STEVEN VAN ZANDT och ofta framförd av gruppen BLACK UHURU (Reggaearrangemang):

Everybody wants the same thing, don't they?
Everybody wants a happy end
They wanna see the game on Saturday
They wanna be somebody's friend

Everybody wanna work for a living
Everybody wants their children warm
Everybody wants to be forgiven
They want a shelter from the storm

Look at me, I ain't your enemy
We walk on common ground
We don't need to fight each other
What we need, what we need

Solidarity, solidarity
Solidarity, solidarity

Nobody likes to ask for money
Somebody likes to play the clown
Nobody likes to wait in a long line
Nobody likes being pushed around

Everybody wants their family protected
They wanna express themselves
Everybody wants to live forever

En sista sak jag vill påpeka när det gäller Norrland, säsrskilt inlandet, är att kommunerna måste överleva, människor måste välja att bo kvar där, och att infrastrukturen måste bevaras. För om jorden drabbas av en klimatchock med kraftigt stegrad värme, översvämmade kuster och ökenspridning till och med i södra Europa – är det i stort sett bara till Finland, Sverige, Norge och Kanada de kan flytta. Under Rysslands permafrost finns Metan och en rad andra gaser – många mycket giftiga – som börjar sippra ut när den eviga tjälen där släpper. Vi får se hur länge det tar för Italien, Grekland, Frankrike, Spanien, Portugal och möjligen Albanien, Serbien, Makedonien, Bosnien, Montenegro, Turkiet, Libanon och Israel att de i nuläget måste pumpa in miljarder euro i Vindeln, Dorotea, Norsjö, Storuman, Härjedalen och andra kommuner i norra Fennoscandia för att deras barnbarn och barnbarnsbarn ska bosätta sig där.

Uppsnappat
VK Debatt 21 jan 2010

Jag hoppas att jag missuppfattat kommunalrådet Lennart Holmlund när han under rubriken Borgerliga "nya kvastar" i Umeå är bara gammal skåpmat skriver:

• "Är det (...) att de kan sopa bättre? Men vad i så fall? Måhända är det att dölja högerregeringens brister bättre. Där har vi socialdemokrater varken gjort försök eller vill dölja de försämringar regeringen har genomfört och som drabbat så många människor" (Lennart Holmlund)

Min frågeställning berör en kommuns sätt att agera, och är statsvetenskaplig och inte politisk. Socialdemokraten Lennart Holmlund är kommunstyrelsens ordförande i Umeå. Socialdemokraterna styr Umeå kommun med stöd av miljöpartiet och vänsterpartiet sedan kommunalvalet 2006. Landet Sverige styrs av en moderatledd borgerlig regering sedan riksdagsvalet 2006.

Om det nu är så att det finns försämringar i Umeå som drabbat så många människor, och som bl.a anses bero på den borgerliga regeringens politik för att få "förmodat friska sjuka (?) att börja arbeta", måste väl umeåpolitikernas uppgift vara att värna om umeåbor som far illa, oavsett om skulden ligger på politiska motståndare i regeringen eller inte.

Det kan ju inte vara rätt att inte hjälpa de som drabbats i Umeå med syftet att framhäva att den borgerliga regeringens politik är inhuman. Det låter illa, det låter som de som står och tittar på när någon mobbas, det låter som att man i Umeå sitter med armarna i kors för att säga till folket: "Där ser ni hur det går med en borgerlig regering!" Naturligtvis måste de partier som har majoritet i Umeå "göra försök" att stödja människor.

Men så är det naturligtvis inte. Jag tror att alla politiker i Umeå vill det bästa för alla umeåbor, även de långtidssjuka och förtidspensionerade. Det beror på att de alla har någonsin i sin närhet med kronisk smärta eller svår långvarig sjukdom. Holmunds svar lät bara lite underligt. En misskrivning som skulle få valforskare att göra mer än att enbart höja på ögonbrynen.

/S

Jag tycker inte att det är okej att SVT sänder en dramadokumentär om Hagamannen endast tre år efter gripandet.

Visserligen säger Nils Hansson, projektledare vid SVT, att filmen ska fokusera på den sista veckan innan Hagamannen greps, men det är ändå inte okej. Såren kommer aldrig riktigt att läka för Hagamannens offer, men tiden kanske hjälper något. Man väntade betydligt längre med filmen om Juha Valjakala och Åmselemorden.

Nu är det så att det inte bara är de överfallna kvinnorna som är offer här i Umeå. Alla kvinnor levde i skräck, och en hel del män också. Vi som är söner, pappor, syskon, makar. Alla drog förvisso en lättnadens suck efter gripandet, men den lättnaden varade inte särskilt länge. Skräcken återvände. Finns det en Hagaman kan det finnas två. Det finns en fruktan i Umeå, och vi har haft några överfallsvåldtäkter i sommar i Umeå där de tekniska bevisen inte stämt överens med de fynd och den tekniska bevisning polisen gjort. I ett fall var det inte en våldtäkt, gudskelov finns det ingen Gammliaman, kvinnan mådde psykiskt dåligt av andra orsaker och ropade på hjälp genom sin anmälan.

Dessutom borde en dramadokumentär fokusera på polisens arbete, inte bara den sista veckan utan redan från första överfallet.

När de hade misslyckats med spaningsarbetet under flera år, satte de till slut igång med att DNA-testa alla män mellan 20 och 40 från A till Ö. Till slut kom de till bokstaven L och en man som måste vara nära släkt med Hagamannen, en bror. Då var det kört för Hagamannen.

Jag led något oerhört den dagen i likhet med många dagar just då. Den där veckan i april låg jag inlagd på sjuknuset med outhärdliga amärtor kring en kota nedanför nacken. Min grundsjukdom är Ehlers-Danlos syndrom, ledöverrörlighetsstypen (hypermobilititetstypen). Slå upp den! Det var rena självmordsvärken, och inget bet på den. Inte morfin eller andra opiater. Inte kramplösande medel. Ingenting. Jag minns att den dagen då polisen gick ut med att de hade gripit Hagamannen var hela personalen inne på ett rum och följde utvecklingen på VK:s och andra mediers webbportaler. Inte en sköterska fanns att tillgå. Dessutom tappade de bort en 90-årig farbror, vilket kanske var lika bra eftersom han hela tiden hävdade att han var 80 och lätt kunde gå om mig när jag hasade fram genom korridoren.

Det är för mig fullständigt obegripligt hur man inte har kunnat hitta en man med svenskt, norrländskt ursprung, i 30-årsåldern med skostorlek 39 eller mindre och som är kortare än 170 cm. Det finns kanske bara 5 – 10 sådana i Umeå. Varför kunde inte polisen hitta en sådan person? En arbetskamrat till mig, som är nära 2 meter lång, blev förhörd. Och varför teg arbetskamraterna, vännerna, grannarna och alla andra som hade en nära kontakt med Hagamannen? Både polisen och allmänheten gjorde ett icke godkänt. Detta borde visas på något sätt, i stället för sista veckan före gripande.

Läs mer på min systerblogg EKOKAMMAREN

DET HAR VARIT en vecka av små privata sorgligheter, men inget som kan jämföras med världsproblemen givetvis.

Jag upptäckte för en tid sedan att postcentralen vid flygplatsen har retirerat i fråga om vilken tid postlådorna där ska tömmas. Det är ju postcentralens postlådor vid Alvik som töms senast i Umeå, och där har alltid funnits många människor som är ute i sista minuten. Klockan 21.00 på vardagar och klockan 19.00 på söndagar har de tre lådorna tömts. Så har det i alla fall varit i flera år.

Men inte nu längre. Nu sker tömningen 20.00 på vardagar och 17.00 på söndagar.

Och det i Norrlands och Europas huvudstad...

Inte många vet om det än, och jag har inte sett vare sig debatter eller nyhetsnotiser i tidningarna. Det är ju en klar försämring, och definitivt inte värdigt vår Kulturhuvudstad, vår kommun, den största norr om Uppsala. Det finns många företagare som är beroende av att post kan tas emot sent, särskilt på söndagar. De borde i stället ha flyttat fram söndagstömningen någon timme.

Konstigt att inte chefen för Umeå kommuns Näringslivsservice har reagerat. Att vår post kommer med på kvällsflyget söderut är väl nästan lika viktigt som att ha många flighter. 20.00 på vardagar och 17.00 på söndagar! Vem har bestämt det, och varför?

En annan upptäckt är att den stora internationella fredskonferens som jag för ett halvår sedan trodde att Umeå skulle bli värd för, den blir inte alls. I stället arrangeras Pax Nordica som alla andra år. Denna konferens av typ Mindre har visserligen ”Märkesåret 1809” som första punkt, men jag har alltid tyckt "märkesåret är ett otroligt tråkigt namn. Vaddå märkesåret? År 1809 handlade visserligen om att konungariket Sverige-Finland splittrades. Men 1809 var också slutet för alla krig för Sveriges del. De sista slagen stod i Ratan och Sävar i närheten av Umeå, och sedan dess har vi haft 200 år av fred. Detta borde ha firats och uppmärksammats mycket mer!

I slutet av 1980-talet eller så firade vi verkligen här i Umeå. Det var världens ös med konserter, maträtter från hela världen, teater, m.m Och vad firade vi då? Jo, att staden hade brunnit upp för 100 år sedan! Varför kan vi då inte fira 200 år av fred?

Umeå sade nej till att fixa en fredsfest eller festival i somras. Nu har Umeå även avsagt sig möjligheten att arrangera en storskalig veckolång fredskonferens, med nobelpristagare, FN-folk, forskare, politiker, utställningar, seminarier, internationell press, m.m och givetvis sakkunniga från det internationella bahá’í-samfundet... Umeå vågade inte, eller kanske är det så att Umeå trots allt är för litet.

För litet, för harigt och för andefattigt för att sätta sig själv på världskartan.

En stad där man kan posta sina brev och paket sent på kvällen och ha garantin att de ändå kommer fram till mottagarna i Sverige nästa dag. En stad som klarar av att ställa till med fredsfest på sommaren, och en tung, internationell freds- och konfliktkonferens på hösten. En stad som sammanför alla de resurser som nu ligger och tynar bort på olika håll i kommunen. Det är detta som är riktig tillväxt i en stad med visioner och ambitioner.