Jag har haft ont i hela mitt liv. Riktigt ont sedan 2005. Självmordssmärta och sjukhusvistelser där läkarna inte kunde göra ett dugg.

Men 2006 hittade en läkare två mediciner som jag kunde använda varje dag. De hjälpte och hjälper utmärkt. Problemet är att jag blev fastkedjad vid mitt sjukhus och min stad eftersom läkemedlen var narkotiska, dock inte så beroendeframkallande. I alla fall inte i mitt fall. Men fel personer kan lätt omvandla dem till nånting annat. Och det har gjort att jag tillbringat år efter år utan att knappt lämna min hemstad.

I somras blev jag kär. En underbar känsla. Jag hade något annat att se fram emot än att ruttna bort framför TV:n och datorn. Men kärleken fanns i Bali, Indonesien.

Efter att ha trippelkollat att mina mediciner verkligen finns tillgängliga på apotek i Indonesien och med alla upptänkliga intyg åkte jag i oktober till andra sidan jorden och kärleken. Hon är intelligent, vacker och har en underbar personlighet.

Och visst skrev en neurolog på Bali ut mina smärtmediciner. Bara för att ringa två dagar senare och meddela att de inte finns att köpa på Indonesiska apotek. Den information jag fått var fel. Och jag vill inte byta ut mina mediciner mot morfin eller något mer beroendeframkallande.

Så vad gör jag nu? Ja, jag måste ändå till Singapore eller Malaysia för att förnya mitt visum i Indonesien. Men finns mina mediciner på apoteken där? Hur kollar jag det? Vi arbetar för högtryck båda två, men kommer ingenstans. Och tiden rinner ut.

Det enda som behövs är att någon frågar på apoteken i Singapore och Malaysia om mina mediciner finns där. Men att få det gjort tycks vara omöjligt. Detta är inte Sverige.

Jag börjar undra om jag kommer att dö här. Visserligen sa jag att jag kunde dö för henne, men inte så snart. Och hon har redan förlorat en pojkvän i en bilolycka för ett antal år sedan.