Nu har de hatiska jamaicanska rap-artisterna  hamnat på kollisionskurs med den (förhoppningsvisa) vidsynta och toleranta nordvästeuropeiska kulturen igen. Artisten Sizzla spelar i Sverige just nu, och han är en av de dancehall-artister som sjunger om att mörda homosexuella, och dessutom fått ett antal hits tack vare sina homofobiska texter.

Detta är något som vi bl.a kunde läsa om i Aftonbladet i går (onsdag 22/10). Jag vill först rätta några sakfel. Sizzla är ingen reggaeartist, och det är inte heller Beenie Man,  Capleton m.fl artister som sjunger om att bränna, stympa och halshugga kvinnor som begår abort, läkare som utför abort, homosexuella, människor med annan hudfärg….. Musiken de spelar kallas dancehall och kan enbart betraktas som reggae om reggae är ett samlingsnamn för all jamaicansk musik.

Det är ungefär som att kalla all musik som spelas in i Sverige för schottis eller något liknande. Och all tysk musik för schlager.

Därför är det tragiskt att det avtal som de jamaicanska dancehall-artisterna skrivit under om att sluta med sin hat-musik kallas för just Reggae Compassionate Act.  Dancehall är en jamaicansk form av rap som har mycket lite med den musik som Bob Marley, Peter Tosh, Jacob Miller, Dennis Brown m.fl spelade på 1970- och 1980-talet och som Burning Spear fortfarande spelar. Reggaen försvann mer eller mindre på Jamaica när alla högteknologiska elektroniska hjälpmedlen kom in i musiken i mitten av 1980-talet. Reggaen, arvet efter Marley, Tosh, Miller,  Brown flyttade utomlands. Jamaicanerna själva inriktade sig på dancehall, som i sin grundform endast är en trummaskin, en programmerbar keyboard och en s.k deejay som försöker överträffa alla andra deejays om att vara elakast, snuskigast och mest stor i käften. Typiskt för dancehall är just denna slackness. Men jag tror inte att den skulle överleva om enbart jamaicaner köpte deras album. Även om USA inte låter homofobiska artister uppträda i USA så går många album på export till USA. Jag tror att även US-amerikanska rap-artister kan vara homofober, men de vet vad som är politiskt korrekt.

Jamaica är emellertid inget tolerant och öppet samhälle. Reggaen förenade sig med rastafari-tron i början av 1970-talet. Om artisterna och de religiösa ledarna hatade homosexuella så sade de ingenting öppet om den saken. Däremot var både religionen och musiken uppenbart rasistisk. En rastafari ser på vita ungefär som mormonerna förr såg på indianerna: de hade utvecklat fel hudfärg eftersom de hade försyndat sig mot Gud. När Bob Marley & The Wailers gjorde en spelning i London 1974 krävde de att den svarta publiken skulle stå längst fram och den vita längst bak. Men The Wailers och andra reggae-artister som turnerade runt världen under 1970-talet fattade snart att de hade en större publik bland de vita än bland de svarta. Bob Marley & The Wailers spelade in låten ”War”, som bygger på ett tal som Gud, dvs. Haile Selassie, höll i FN.  En dag kommer en människas hudfärg att ha lika liten betydelse som hennes ögonfärg, men så länge mänskligheten inte fattar detta så kommer det att finnas War.

Det finns alldeles för mycket hat på Jamaica, och det råder alltid ett slags inbördeskrig i huvudstaden Kingston.

Till och med reggaelegenden Bunny Wailer, som var styvbror till Bob Marley, har uppenbarligen ganska nyligen hållit ett hatiskt tal mot bögar under en turné i USA. Dagen efter hade väldigt många Bunny Wailer-sajter släckts ner på Internet av besvikna fans. Och detta gäller alltså en medlem av reggaens kungahus som alltid varit sansad och snabb på att analysera olika situationer. Han förstod tidigt att reggaeartister som blev kända i Europa (USA förstod inte vad reggae var på den tiden) och tjänade stora pengar inte kunde bo kvar i slummen eller ens i närheten av Kingstons ghetton i innerstaden. De som inte förstod det blev förr eller senare rånmördade i sina hem. Peter Tosh är den mest kände av dessa. Bob Marleys barn har sedan länge Miami som bas. Och trots att Miami betraktas som en av världens farligaste städer så är den rena himmelriket jämfört med Kingston, enligt Stephen Marley.

Det kanske mest absurda är att så många kärlekslåtar uppstått i detta träsk av hat och fördomar. Kärlekssångerna till Gud är många, och de är vackra, suggestiva, äkta. Som bahá’í-troende kan jag bara beklaga att reggaen inte blev vår musik. Nyare reggae står oftast för en världsfederation och betonar samhörigheten mellan jordens folk, precis som bahá’í. Och redan Bob Marley sjöng: ”One love, one heart, lets’ get together and feel alright”.  

Under Rastaman Vibration-turnén 1977 i USA satt Bob Marley i sitt hotellrum och läste en dagstidning som förlöjligade hans jamaicanska engelska uttal när han plötsligt blev rasande (vilket var sällsynt). "Säg mig, varför gör dig sig lustiga över mig! Varför hånar de Rasta?" Han började häva ur sig all den frustration han gått och burit på, mot dem som hånade honom och förlöjligade hans dreadlocks, hans dialekt, hans religion, hans härstamning.

Marley berättade att när han vid ett tillfälle gav en journalist sin autograf, så sade fotografen att han var förvånad över att Marley kunde skriva. Vid ett annat tillfälle, när han läst igenom och rättat en journalists utkast till en artikel, kunde inte journalisten dölja sin oerhörda förvåning över att Bob Marley kunde läsa.

Marley var alltid upprörd över den ytliga kritik av hans musik som tidningarna presenterade på sina kultur- och musiksidor. Marley såg att skribenterna inte visste särskilt mycket om ämnet reggae och därför hittade på, eller citerade kollegor som hittat på "fakta". Marley ansåg att detta förfarande bottnade i rasism och okunnighet. De dömde ut hans musik enligt västerländska popmallar, och Bob Marley & The Wailers passade inte in på vare sig vita eller svarta musikgeneraliseringar. Marley retade sig på att journalisterna skrev och skrev utan att göra ett enda försök att undersöka vad Marleys musik byggde på, att den var stöpt i folklore, utvecklad i enlighet med de grundsatser som gällde i hans hemland, färgad av musikteknisk utveckling, rastafariansk undervisning m.m

Det som gjorde mest ont för Marley var när svarta DJ:s och programvärdar i USA kallade hans musik för "slavmusik" och "djungelmusik". Det var som om afroamerikanerna i USA ville visa att de stod högre på utvecklingsstegen än jamaicanerna.

Eller har kanske svarta med dreadlocks passerat personer med "arabiskt" utseende på den amerikanska fördomslistan efter 11 september? Detta är onekligen ett ämne att sätta tänderna i för neutrala sociologer och folklivsforskare.

Brittiska och amerikanska journalister gjorde narr av honom varje gång han besökte deras respektive länder. När bandet hette The Wailers och bestod av Bunny Wailer-Peter Tosh-Bob Marley och bröderna Barrett fick även Bunny och Peter sin del av skitjournalistiken. För Bunny Wailers del ledde det till intensiv scenskräck och ett mycket svårbehandlat ångestsyndrom. Han stod inte på scenen på 10 år efter det att han hoppat av the Wailers.

De brittiska journalisterna tog inte i lika mycket som sina amerikanska kolleger. Det fanns nämligen en stor och växande population av västindiska invandrare i Storbritannien, och flera reggaeband som Aswad, Steel Pulse, Matumbi, Misty, Black Slate, The Itals hade bildats i England, och brittiska artister som The Police, Elvis Costello, The Clash m.fl lånade ganska mycket från reggaen för att skapa sina nya, egna sound.

Men amerikanerna fortsatte att göra sig lustiga över och hitta på "fakta" om Marley – från hans hårvård till hans sexliv. De gjorde detta trots att Bob Marley redan då en av de mest vördade personligheterna i tredje världen (som amerikanerna iofs. inte bryr sig om). Vart han än reste i Karibien, Afrika (och i de flesta länder i Europa för den delen) väckte han enorma utbrott av beundran och tillgivenhet hos sin publik. Även i Sverige var hans skivköpare unga arga tonåringar, tjejer som gillade hans kärlekslåtar, folk från proggmusiken, medelålders hippies, föräldrar med barnvagnar och genuina lovers som jag själv som enbart, jag betonar enbart, lyssnade på reggae.

Marley spelade två somrar på Gröna Lund  '76 0ch '78 tror jag. Han har fortfarande publikrekordet där på onkring 38 000 personer. (I Lagos, Nigeria, spelade han inför 850 000 betalande åskådare). Vi som var tonåringar då, vi läste bara de beundrande och hövliga recensionerna i Aftonbladet och Expressen. Han var en hjälte av mytiska proportioner i sitt hemland Jamaica, och han var det för oss. Det är först nu, genom Internet, som vi upptäckt hur otäcka framför allt amerikanerna var mot honom och hans kolleger Peter Tosh, Toots Hibbert, Max Romeo, medlemmarna i Black Uhuru, m.fl David Hinds, sångaren i det världskända brittiska reggaebandet Steel Pulse, fick gå från hotellet till flygplatsen i Baltimore tillsammans med sin 7-årige son. Få taxichaufförer, även få svarta taxichaufförer, stannade när personer med dreadlocks försökte vinka till sig en taxi i USA på 1990-talet. De kanske inte gör det idag heller.   

"Läkare påstås ha hittat helt nya arter av löss i dina dreadlocks – hur kommenterar du det?" "

Polisen grep en narkotikaliga med dreadlocks när de försökte passera gränsen till Kanada – hur försvarar du det, Bob?"

Marley förnedrades i amerikansk TV några gånger innan han lärde sig att inte ställa upp på TV-intervjuer. Han fick betala för det genom att inte heller få uppträda i amerikanska TV-shower. Amerikanerna har aldrig gillat reggae och Bob Marley. Att albumet "Legend" sålde så bra i USA efter hans död berodde mest på att några folkkära artister i USA officiellt hyllade Bob Marley efter hans död. I USA gör medelklassen som superstjärnorna inom musik och film säger åt dem.

Och till råga på allt har amerikanska intressen exploaterat Bob Marley mer än det ens är möjligt efter hans död. Ofta sker det med bistånd av cannavismaffian i USA, de som vill legalisera marijuanan och därför trycker upp fejkade bilder av en rökande Bob Marley på kaffemuggar, T-Shirts, jackor, väskor, klistermärken, i tidningsannonser och överallt där det bara är möjligt. Jamaicaner (som förresten var de som introducerade rap-musiken i USA) borde egentligen inte uppträda i USA. Men Bob Marley sjöng ofta om försoning i sina låtar, så...

Ingen bryr sig om att Marley utövade sakral herbalism och därför använde marijuana i långt mindre utsträckning än jamaicanen i genomsnitt.

Marley hedrades med en TV-sänd statsbegravning i Jamaica efter sin död 1981, och begravningen förrättades förättades av  Ett av hans uttalanden om tredje världen har fått en officiell FN-status. Och det var ingen tillfällighet att när Rhodesia blev den fria staten Zimbabwe 1980 var de första ord som sades efter att den engelska flaggan halats ned och Zimbabwes nya halats upp var: "Ladies and gentlemen. BOB MAAARLEY AND THE WAAAILERS!!!" Den nya regeringen hade bjudit in Marley och hans band för att uppträda de första timmarna i en nyfödd nations liv. Bob Marley & The Wailers hade sjungit många gånger om Angola, Zimbabwe and South Africa, han var en inspirationskälla för frihetskämpar över hela jorden och drog enorma publikmassor i Nigeria, Gabon och alla andra afrikanska länder han uppträdde i. ; tyvärr fick inte Bob Marley leva tillräckligt länge för att se apartheidsystemet knäckas och Nelson Mandela bli president. 

När nyheten om Marleys död blev känd i afrikanska länder, där massmedia nästan helt missat att rapportera om Marleys cancer, rapporterades det om stora folkmassor som offentligt grät en hjärtskärande gråt med undertoner av uppgivenhet och otröstlighet. Jag vet inte om de grät vid Michael Jacksons död.

Marley var tredje världens och Afrikas hjälte. Jag kommer för närvarande ine ihåg om Michael Jackson alls har uppträtt i Afrika. Någon som vet? Och hur många afroamerikanska musikartister har egentligen uppträtt i Afrika? Någon som vet? Marley borde ha uppträtt där tidigare och gott emot sin manager och struntat i USA, exakt det som alla afroamerikanska artister gör. Han borde även ha turnéat i Asien. Länder som Indien, Bangladesh, Japan, Sydkorea, Indonesien och Filippinerna skulle säkert ha tagit emot honom med öppna armar. Bob Marley lär ha sålt avsevärt fler album efter sin död. Med tanke på hans storhet i Tredje världen måste det ha cirkulerat miljontals kassettband i Afrika, Latinamerika och Asien. och efter CD-skivans genombrott ytterligare många piratkopierade skivor.