Kärlek mellan människorna leder till kärlek mellan nationerna. Detta leder i sin tur till ett permanent tillstånd av fred.  Älskar vi varandra så tillber vi Gud, så enkelt är det. Som jag ser det beskrivs denna universella kärlek och förståelsen för att vi alla är väldigt lika varandra inom den internationella reggaemusiken, i den sub-genre som med tiden döpts till roots reggae. Inte inom någon annan musiktyp handlar så många låtar om Guds härlighet. Under 1970-talet drog en mängd artister och medföljande rastafariälste från Jamaica ut i världen på turnéer, och de upptäckte att reggaen inte bara tilltalade mäniskor med ursprung i Afrika. Först var det vita fans i alla åldrar i Europa som kom i tusental till konserterna och som köpte skivorna. De jamaicanska reggaeartisterna var minst sagt förvånade över att vita människor i välfärdsländer tog reggaen till sina hjärtan. Sedan erövrade reggaen Nordamerika, Latinamerika, Afrika, Mellanöstern, östra Asien, Australien och övriga Oceanien och slutligen östra Europa efter kommunismens fall.

En vän till mig brukar säga att det som är sant och riktigt överlever medan det som är lögn och bara handlar om att utnyttja andra människor dör. Idag, efter 40 år, har reggaen, som kommer från ett u-land med 2,5 miljoner invånare, erövrat hela världen. Den finns inte bara på musikalbum och konserter – den finns i vardagen runt alla människor på jorden: i reklamfilmer, i filmer och TV-serier, på idrottsarenor, på kurser och studiecirklar. Och världen har erövrat reggaen. Det finns inget kvar av den rasistiska attityd mot vita som fanns hos de rastafari-troende under 1970- och 1980-talen.

Det finns inga musikfestivaler som är så befriade från konflikter och publikbråk som reggaefestivaler. På reggaefestivalerna är människorna snälla mot varandra.

Ibland kan man få för sig, om man lyssnar på texten, att en reggaeartist med dreadlocks koverterat från rastafarI till bahá'í. Men så är det inte. Det handlar i stället om att alla religioner i grund och botten är lika.