Sveriges Television (SVT) vill ut med sina TV-kanaler på nätet så fort som möjligt. Och när detta är gjort kan varje svensk dator ses som en tv-mottagare, och därmed ska licenspengar betalas, oavsett om den som surfar går in på SVT:s webbplats eller ej.

Denna nyhet har retat gallfeber på många svenskar. Många har haft tillgång till Internet i 15 år vid det här laget, och så kommer SVT och lägger ut sina kanaler och har mage att ta ut en slags skatt av svenskarna för detta. Vem har bett SVT att börja sända teve på nätet? frågar nog sig många.

Riktigt vad som är sant när det gäller detta vet jag inte. Detta ska uppenbarligen inte drabba dem som redan betalar TV-licens för en TV. Men de smarta människor som lyckas leva billigare genom att avstå från fast telefoni, TV- och radioapparater osv drabbas. Det finns dessutom inget sagt om hur hög public service-avgiften för just datorer ska vara. Kanske blir den högre än för en TV-apparat, kanske blir den lägre.

Jag anser att public service behövs. Public service-radio och -teve har påverkat mig och mitt liv ganska mycket när jag tänker efter. Jag upptäckte reggaemusiken, som jag fortfarande älskar, genom att P3 under 1970-talet sände program i bästa folkbildningsanda om den nya musiken. Med massor, massor av information, som jag har svårt att tänka mig att en kommersiell radiostation skulle ha gjort. I USA  sände knappt någon av landets tusentals kommersiella radiostationer någon reggae alls förrän efter Bob Marleys död i maj 1981. Och nu har under en längre tid danskarna gjort den ena högkvalitativa TV-serien efter den andra. Serier som Livvakterna hade inte kunnat göras utan samarbete och riskfördelning mellan de nordiska public service-bolagen.

Den 7 januari skrev Dagens Nyheter:

Redan i dag erbjuder flera kanaler sina tittare möjligheten att se på enstaka program på internet. Men det ger inte Radiotjänst rätten att ta ut tv-avgift av datorinnehavaren eftersom datorn inte definieras som en tv-mottagare, enligt ­lagen om finansiering av radio och tv. Det som krävs för att datorn ska förvandlas till en tv-apparat är att någon kanal börjar sända hela sitt kanalutbud över internet. I samma ögonblick som det sker blir datorn en tv och avgift kan tas ut.

Men enligt Linus Larsson på Computer Sweden har SVT haft möjligheten att låta alla sina kanaler sända via webben sedan 2008, men av någon anledning tvekat.  Den 22 februari skriver Larsson på tidningens webbplats:

  Datorer har i flera år kunnat ses som tv-apparater som man måste betala licens för. Förändringen gick obemärkt förbi 2008, när formuleringen ändrades från apparater som är ”avsedda” för att ta emot tv-sändningar till att omfatta de som ”kan ta emot” sändningarna. Den tidigare formuleringen avser tv-apparater. Den senare även datorer.

Skillnaden? En dator (även utan tv-kort) kan ta emot en tv-sändning, om den börjar sändas via webben. Någon sådan sändning har SVT inte startat, trots att det fanns långt framskridna planer på fullständiga, strömmande kanaler på webben via ett schweiziskt bolag. Kanske bromsades planerna just för att de över en natt skulle förvandla varenda dator i Sverige till en licenspliktig tv i Radiotjänsts ögon.

Situationen är märklig: SVT bromsar en bra tjänst, hela utbudet direktsänt på nätet, eftersom det skulle uppröra dem som är mest it-vänliga.

Det skulle vara illa om privata och offentliga arbetsplatser skulle tvingas betala licens för varje dator som personalen där har som arbetsredskap.Tänk bara på en kommunal socialförvaltning som redan idag kämpar för att få pengarna att räcka till äldreomsorgen, en skolförvaltning som  har stora budgetunderskott, eller ett sjukhus som vänder och vrider på slantarna. Dessa leverantörer av omsorg, utbildning och vård har olika kategorier av anställda, och som har en dator eftersom det behövs för att de ska kunna sköta en del av sitt arbete. Personalen kommer knappast att sitta och följa TV-serier under arbetstid. Men om SVT får som de vill kommer barngrupperna att bli större på dagis, vårdavdelningar stängas på sjukhus, antalet lärarledda lektioner att minska. I den privata sektorn kan företag som behöver många datorer komma att slås ut.

SVT förhandlar uppenbarligen med  det schweiziska företaget Zattoo, som redan webbsänder bland annat BBC och CNN. Men frågan, som även fått riksdagsledamöter att gå i taket, kommer säkert att utredas grundligt flera gånger om av olika myndigheter och prövas av olika domstolar.

Hushållen kommer däremot inte att påverkas särskilt mycket. Det är trots allt få som saknar TV-apparat (även om hela 10 procent av svenskarna uppger till Radiotjänst i Kiruna att de inte har någon TV).

När jag satt och funderade över framtidens TV för 15 år sedan, ville jag ha en jättekorg med alla TV-program och filmer som finns och sänds i de svenska kanalerna. TV-licensen, reklamen, eller avgifterna till Canal+ och TV1000 skulle bort. I stället skulle jag få välja bland tiotusentals filmer och program och bara betala för det jag verkligen ser.  Och om jag stängde av TV:n ofta skulle jag spara pengar på samma sätt som elräkningen blir lägre om  jag släcker lampor och annat i hemmet för att göra av med mindre ström.

Det finns en koppling till bahá'í-tron i mitt tänkande. Där säger man: avskaffa nationerna och satsa på människorna! Och när det gäller TV tänker jag: avskaffa TV-kanalerna och satsa på programmen! I övrigt är jag urled på denna fixering vid upphovsrätten. Svårast är det att den varierar så mycket från land till land. Sverige har en av de strängaste lagstiftningarna, vilket bl.a tydligt syns på Wikipedia där nästan varenda artikel saknar foton eller andra illustrationer. Ibland leder denna upphovsrättslagstiftning till nästan komiska situationer. Artister vill synas, bl.a i Wikipedia, men trots att både wikipediaartikeln och artisten tjänar på att artikeln har en bild på artikeln är det mycket svårt att verkligen förse artikeln med en bild på artisten. Fotografens ekonomiska och konstnärliga upphovsrätt skyddas till 110 procent, detta trots att wikipediaskribenten bjuder på sin tid och sitt kunnande helt gratis och dessutom helt och hållet avsäger sig sin upphovsrätt. För så fungerar Wikipedia: det som finns där i form av text, bild och ljud tillhör ingen.

Jag skrev en gång en artikel om en halvkänd författare. Författaren gav mig bilder på sig själv som han hade betalat en fotograf för att ta. Jag kunde alltså förse artikeln med en bild. Men den plockades nästan genast bort av Wikipedias byråkrater (de heter så, det är inget skällsord utan en beteckning på wikipedister som tar hand om vissa administrativa uppgifter). Orsaken var att fotografen fortfarande hade upphovsrätt. Möjligen inte en ekonomisk sådan, men väl en konstnärlig. Wikipedia krävde ett brev, ett mejl eller något liknande från fotografen där denne uttryckligen avsade sig all ekonomisk och konstnärlig upphovsrätt. Hur lätt är det att fixa något sådant när fotografen kanske har flyttat till ett annat land?

Jämför detta med tusentals människor som skriver miljontals program för att sedan skänka dem till mänskligheten. Tänk på Open Office. OpenOffice.org har öppen källkod  och är helt fritt att använda. Utvecklingen sker med frivilliginsatser. Det är möjligt att donera pengar till utvecklarna, men programvaran är i sig helt kostnadsfri. Och tänk på hur många miljoner Sveriges kommuner och landsting skulle kunna satsa på vård och omsorg i stället för att betala dyrt för varje licens de köper för Microsoft Office.

What is a fracking space opera?

Jag stötte på begreppet i går. Eller var det i förrgår?  En artikel utan källor på Wikipedia som klassade science fiction-serier som Star Trek, Deep Space Nine, Stargate Universe, Babylon 5, Battlestar Galactica, Caprica som rymdoperor. Ordet är givetvis nedsättande. För vem upplever såpoperor och doku-såpor som något intelligent? Inte Stefan Back i alla fall.

Vad är i så fall äkta science fiction om man drar ifrån de s.k rymdoperorna?

Det är hårda tider för TV-serier. Jag vet inte hur stor vinst de måste generera för att inte läggas ned. Ryktet gör nu gällande att Caprica, en avknoppningsserie av Battlestar Galactica har lagts ned efter ungefär en och en halv säsong. Jag har sett de åtta första avsnitten, och jag gjorde det i sträck eftersom det inte gick att sluta att titta. Serien handlar om livet på planeten Caprica och de teknologiska, sociala och psykologiska omständigheter som gör avatarerna i en förvrängd virtuell version av Caprica City allt mer lika levande människor. Två sörjande pappor som bägge förlorat sina döttrar i en terroristattack tar kontakt med sina respektive döttrars avatarer som finns kvar i spelet även om de två tjejer som styrde dem är döda.

Och så lyckas en av avatarerna bryta sig ut och ta plats i en robot – den första cylonen. (I serien Battlestar Galactica utrotar dessa cyloner 15 miljarder människor på Caprica plus elva planeter till genom en samordnad kärnvapenattack. För övrigt är Amiral Adama, som är drygt 60 år i Battlestar Galactica en liten pojk i Caprica). Det hade varit intressant att följa flera säsonger av Caprica och se hur väl de skulle ha lyckats väva ihop de båda historierna. Dessutom är vi här på planeten Jorden bara 20-25 år efter Caprica vad gäller interaktiv informationsteknologi.  Jag hade gärna sett serien utforska ämnet grundligt. Är det ogudaktigt om människorna alltmer börjar umgås med varandra via sina avatarer i stället för att träffas på riktigt? 

Och nu, en lista.

Bästa science fiction-filmerna och deras regissörer detta årtusende

Star Trek (2009) – J. J. Abrams        9,5
Avatar – (2009) – James Cameron    9,5
Minority Report (2002) – Steven Spielberg        9,0
District 9 (2009) – Neill Blomkamp        9,0
Inception (2010) – Christopher Nolan    8,5
Children of Men (2006) – Alfonso Cuarón        8,0
Världarnas krig (2005) – Steven Spielberg    7,5
Moon (2009) – Duncan Jones    7,5
Mission to Mars (2000) – Brian De Palma    7,0
A.I Artificiell intelligens (2001) – Steven Spielberg    7,0
Solaris (2002) – Steven Soderbergh    7,0
Serenity (2005) – Joss Whedon    7,0
V för Vendetta (2006) – James McTeigue    7,0
Donnie Darko (2001) – Richard Kelly    6,5
Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004) – Michel Gondry    6.5
WALL-E. (2008) – Andrew Stanton    6,5
Pitch Black (2000) – David Twohy    6,0
K-PAX (2001) – Iain Softley    6,0
Cubic (2002) – Kurt Wimmer    6,0
The Fountain (2006) – Darren Aronofsky        6,0
The Mist (2007) – Frank Darabont        6,0
Star Wars: Episod III - Mörkrets hämnd (2005) – George Lucas    5,5
The Prestige (2006) – Christopher Nolan    5,5
Närkontakt - The Fourth Kind (2009) – Olatunde Osunsanmi    5,5
Vägen (2009) – John Hillcoat    5,5
Monsters (2010) – Gareth Edwards    5,5
Avalon (2001) – Mamoru Oshii        5,0
Sunshine (2007 – Danny Boyle    5,0
The Man from Earth (2007) – Richard Schenkman    5.0
Watchmen (2009) – Zack Snyder    5,0

Kärlek mellan människorna leder till kärlek mellan nationerna. Detta leder i sin tur till ett permanent tillstånd av fred.  Älskar vi varandra så tillber vi Gud, så enkelt är det. Som jag ser det beskrivs denna universella kärlek och förståelsen för att vi alla är väldigt lika varandra inom den internationella reggaemusiken, i den sub-genre som med tiden döpts till roots reggae. Inte inom någon annan musiktyp handlar så många låtar om Guds härlighet. Under 1970-talet drog en mängd artister och medföljande rastafariälste från Jamaica ut i världen på turnéer, och de upptäckte att reggaen inte bara tilltalade mäniskor med ursprung i Afrika. Först var det vita fans i alla åldrar i Europa som kom i tusental till konserterna och som köpte skivorna. De jamaicanska reggaeartisterna var minst sagt förvånade över att vita människor i välfärdsländer tog reggaen till sina hjärtan. Sedan erövrade reggaen Nordamerika, Latinamerika, Afrika, Mellanöstern, östra Asien, Australien och övriga Oceanien och slutligen östra Europa efter kommunismens fall.

En vän till mig brukar säga att det som är sant och riktigt överlever medan det som är lögn och bara handlar om att utnyttja andra människor dör. Idag, efter 40 år, har reggaen, som kommer från ett u-land med 2,5 miljoner invånare, erövrat hela världen. Den finns inte bara på musikalbum och konserter – den finns i vardagen runt alla människor på jorden: i reklamfilmer, i filmer och TV-serier, på idrottsarenor, på kurser och studiecirklar. Och världen har erövrat reggaen. Det finns inget kvar av den rasistiska attityd mot vita som fanns hos de rastafari-troende under 1970- och 1980-talen.

Det finns inga musikfestivaler som är så befriade från konflikter och publikbråk som reggaefestivaler. På reggaefestivalerna är människorna snälla mot varandra.

Ibland kan man få för sig, om man lyssnar på texten, att en reggaeartist med dreadlocks koverterat från rastafarI till bahá'í. Men så är det inte. Det handlar i stället om att alla religioner i grund och botten är lika.