När jag börjar skriva detta står det 0-0 i mötet mellan Rossiyanka och Umeå IK i Champions League-mötet. Förhoppningsvis vinner Umeå, men om de inte gör det vill jag inte läsa någon ny artikel i Västerbottens-Kuriren om UIK:s spelare i tårar. Och jag vill i förlängningen inte se någon massflykt av spelare från Umeå till andra damfotbollsklubbar.

Umeå IK har varit ett lag som haft så god tillgång på spelare att deras landslagsspelare fått sitta på avbytarbänken i match efter match. Så var det för några år sedan, och även om man som umeåbo först kände en viss stolthet så började man så småningom tycka att det var helt sjukt. Varför sticker de bänkade tjejerna inte till en annan klubb där de får spela? tänkte jag. Det måste väl ändå vara roligare att få spela än att få tillhöra Sveriges bästa lag och inte få spela. Men till slut tröttnade vissa tjejer på bänken på att vänta på att det skulle bli deras tur. Och nu har UIK ett underskott på bra spelare. Synden straffar sig själv, så att säga. Det skulle inte vara helt fel att ta med sig nigerianskan Emueje Oghiabeva från Ryssland efter dagens Champions Leaguematch så att säga.

Dessutom bidrog UIK till att den svenska damlandskampstruppen fick en sämre trupp. För sitter man på avbytarbänken för jämnan får man ju en viss matchovana, och det har man kunnat se på de VM-turneringar som Sverige deltagit i och där de i Umeå bänkade tjejerna ska spela. Jag hävdar helt enkelt att Sverige hade haft större chans till VM-guld om inte UIK:s policy försämrat vissa spelares prestanda.

Givetvis försvann spelarna en efter en så småningom. Och som vi nu kunnat läsa i tidningarna under några veckors tid är att även UIK:s ekonomi havererat. Det är svårt att få pengarna att räcka till resor och hotell för alla typer av turneringar som Umeå IK deltagit i: allsvenskan, svenska cupen, champions league… Dessutom kan inte spelare på denna nivå i toppfotbollen försörja sig på ett vanligt jobb vid sidan av fotbollen. Nu har jag inte någon insyn i vilka spelare som har vilka löner, men jag och min familj ställde självklart upp när vi fick en broschyr hem i brevlådan om att samla in pengar till Umeå IK. Men i dagens (onsdag 4 nov) VK står det bara om den utökade sponsring som Umeå kommunföretag bidragit med, och kommer att bidra med under kommande år förutsatt att det går bra för UIK. Och för att räknas som tillräckligt bra måste Umeå vinna allt. Så tuffa är sponsorernas krav på damfotbollen. Vi vanliga dödliga skulle nog kunna skänka en hundralapp igen om det gäller. Men då vill vi inte att de duktiga spelarna i Umeås stolthet flyttar.

Nu leder UIK med 1-0 där borta i Ryssland. Sofia Jakobsson efter 51 minuter. Om Umeå vinner även hemma så väntar Røa eller Zvezda i kvartsfinalen om jag fattat det hela rätt.

Min poäng är att man inom damfotbollen inte har råd att låta duktiga och utvecklingsbara spelare sitta på avbytarbänken i match efter match. Det kanske fungerar i herrfotbollen, men inte för damlagen.

Ibland är det inte fråga om främslingsfientlighet, xenofobi eller rasism. Roten till det onda är i stället ett samhälle som förhindrar många människor från att uttrycka sig, dvs hindrar dem från att visa för sin omvärld vad de är duktiga på. När samhällssystemet förhindrar dem att utvecklas åt det håll deras anlag pekar mot, tar vissa av dessa människor till fula metoder för att hävda sig. Och de kan till och med vara omedvetna om detta. Rasisten är det obemärkta, förmenade och osynliggjorda barnet i vuxenupplaga. Xenofoben har lärts upp av sjukligt rädda och överbeskyddande föräldrar som hämmat sitt barns bestämmelse och lagt om kursen så att barnet aldrig kan nå sitt slutmål.

Bahá'í-läran har behandlat frågan om att människan måste få utveckla sina förmågor och talanger, hon har rätt att uttrycka sig själv: i denna nya era skall inga klasser eller grupper i samhället favoriseras framför andra, varje individ är av värde för samhället och favoriseras framför andra, varje individ är av värde för samhället och har undervisning har liknats vid trädgårdsskötsel, vid hur den naturliga ohämmade vildmarken kan uppodlas till ordnad skönhet. Undervisning kan inte förändra karaktärer, vilka alla är olika, men den kan hjälpa dem att utvecklas till sina yttersta förmågor.

Även den vuxne rasisten kan förändras, och eftersom något av Guds ande bor även i de mest osympatiska människors innersta ska en sann bahá'í behandla varje människa som trädgårdsmästaren vårdar en sällsynt och vacker växt. Han vet, att inget otåligt ingripande från hans sida kan få knoppen att slå ut i blom. Endast Guds solsken kan åstadkomma detta, därför är det den bahá'í-troendes mål att föra in detta livgivande solsken i alla förmökade hjärtan och hem.

Hackordning är ett begrepp som är användbart och uppenbart i dagens samhälle. Hur uselt man än tycker att man har lyckats i livet eller gör ifrån sig i skolan, finns alltid en svagare grupp att angripa för att minska sin bristande självkänsla för en stund. Man ger sig på dem som redan mobbas, man ger sig på flyktingar som nyligen slussats ut i samhället och som känner sig lite rädda. Dessa människor, som djupt inom sig känner sig oerhört misslyckade, tar dessutom till alkohol eller droger för att försöka lindra smärtan. Då blir det ännu värre.

En medelålders kvinna jag var bekant med hade bara en grundexamen från grundskolan. Hon hade inte lyckats med Komvux och aldrig haft en vanlig tillsvidareantällning. Hon levde på A-kassa och socialbidrag, och hon levde på sin man som hade en fast anställning. Hennes man hade ett förhållande med grannfrun, men det var hon tvungen att svälja för att kunna bli försörjd. Hon hade två bröder som var positivt inställda till andra människor, men själv hackade hon på alla som hon trodde var svagare än henne. Hon var i alla fall inte längst ned i hackordningen, och det fick henne att överleva. På bussen kunde hon ställa till med fruktansvärda scener om hon fick syn på någon som inte såg svensk ut.

Günter Wallraff, född 1942, är en mycket respekterad journalist. Hans arbetssätt, att använda falsk identitet för att genom deltagande observation, eller att på annat sätt undersöka samhällsförhållande genom mycket nära observation, under en längre period har uppkallats efter honom. Hans wallraffande har i regel resulterat i böcker. Han är mest känd för att ha uppträtt som turkisk gästarbetare i dåvarande Västtyskland, och därefter rapporterat om omfattande diskriminering samt illegalt insmugglade arbetare i boken Längst därnere från 1985.

Nu har han kommit med en ny rapport om rasismen i Tyskland. Denna gång har den nu 67-årige journalisten (åter)upptäckt att de värsta rasisterna finns i de lantliga provinserna och efterblivna städerna i forna Östtyskland. Det är välkänt att det blev en chock för många östtyskar när de vaknade upp efter ruset efter Berlinmurens fall och återföreningen med Västtyskland. De fann att de var efterblivna på väldigt många områden. Företagen i öst var föråldrade och slogs snabbt ut när den utsattes för konkurrensen från kapitalismen. Även högutbildade människor i öst – läkare, tandläkare, advokater – fann att deras utbildning vid kommunistiska universitet inte dög i det nya, enade Tyskland.

Människor från det forna Östtyskland kände sig givetvis underlägsna i det enade Tyskland. Och många av dem hävdar sig genom hackordningen. I deras ögon är invandrare och flyktingar längre ned på stegen. Det som uttrycks som rasism har sin grund i det upplevda egna misslyckandet. Samma sak har hänt med unga människor i hela Europa som inte får något jobb. Det är djupt tragiskt.