I Umeå debatteras fortfarande det faktum att Svenska kyrkan disponerar 140 kvadratmeter (Kyrkhörnan) av en nybyggd skola vid namn Sjöfruskolan. Vid större gudstjänster kommer kyrkan även att nyttja skolans inomhustorg. Ålidhems församling har i diskussioner med skolans ledning och personal förbundit sig att hålla sig till läroplanen. Skolans läroplan säger att skolan ska ge kunskap om olika religioner, bl.a om kristen tro, och den möjlighet till påverkan och det försprång som Svenska kyrkan får genom att redan finnas i skolan har fått kritik både från icke-religiösa föräldrar och från den ganska betydande minoritet som har en annan tro än den kristna. Ålidhems församlings Kyrkoherde Lisa Tegby har påpekat att läroplanen inte hindrar kyrkan från att förmedla den kristna tron. Hon skriver i en insändare att barn har rätt till andlig utveckling enligt FN:s barnkonvention och att skolan i detta sammanhang kan vara en resurs för skolan. Hon påpekar även att skolan ska förmedla kunskap om det kulturarv vi har i Sverige och där är kyrkan en viktig del.

ÄR RELIGIONEN OND? ÄR ALL RELIGION OND?

Umeå kommuns hyresgäst

Umeå kommun har ett system som ska tvinga de olika verksamheterna till ett bättre lokalutnyttjande. Jag ska inte gå in på det närmare utan konstaterar bara att det är en intern grej där kommunen hyr av sig själv: fastighetskontoret är hyresvärd och skolorna hyresgäster som betalar för varenda kvadratmeter de råkar ha. En skola tjänar alltså på att ha precis så många lokaler de behöver, vilket givetvis är ohyggligt svårt. Denna balans finns inte hos äldre skolor där toppen på barnkullen sedan länge är passerad, och föräldrarna brukar skrika att kommunen ska sänka hyrorna när skolorna brottas med enorma sparbeting, inte som inte har råd med nya läromedel eller till och med hotas av nedläggning. Men kommunen gör inget annat än ger med ena handen (pengar till bl.a hyran) och tar tillbaka pengarna med andra handen (bl.a. lokalhyran). Det är de nyare skolorna som har de bästa förutsättningarna att tjäna på detta system, medan de äldre dras med många tomma lokaler i förhållande till elevantalet.

Därför är det en bra lösning för de gamla skolorna att hyra ut sina tomma lokaler till olika hyresgäster. Men Sjöfruskolan är ny, och borde inte ha tomma lokaler som kostar pengar. Samtidigt kommer skolan att behöva lokalerna om ett antal år, då barnen blir fler. Lösningen är att hyra ut de extra lokalerna tills elevantalet blir större. Tyvärr verkar det som om 140 m² redan när skolan var i planeringsstadiet har vigts åt Ålidhems församling, som tillhör Svenska kyrkan. Det har aldrig varit tal om någon annan hyresgäst. Har kommunen t.ex frågat Umeås muslimer om de ville hyra de 140 m² stora utrymmet? Kyrkoherden Lisa Tegby antyder i en insändare att Umeå kommun är initiativtagare till avtalet, hur som helst finns ett hyreskontrakt. Vid större gudstjänster kommer kyrkan även att använda Sjöfruskolans innetorg.

Enligt Ålidhems församling har kyrkan ett demokratiskt synsätt med respekt för minoriteter. Men hur hade debatten sett ut om dessa 140 kvadratmeter i Sjöfruskolan hade vigts åt islam? Högst upp på dagordningen för Umeås muslimer står nämligen byggandet av en moské. Det har redan bestämts att det blir en ”tyst” moské utan minareter. Denna ska enligt planerna byggas intill Ålidhems kyrka, men den skulle kunna inhysas i Sjöfruskolan.

För några år sedan hade Ålidhems församling en liten lokal på Tomtebo som de kallade Åsnekyrkan, och där fanns en grupp för mindre barn som kallades Miniorerna. Det var ganska populärt bland lågstadiebarnen på Tomtebogård, som då var Tomtebos enda skola. Mina egna barn gick på de veckovisa samlingarna. Åsnekyrkans verksamhet handlade mest om pyssel, och ibland for barnen på miniorläger där de t.ex kunde träna in en kristen pjäs som de sedan uppförde för föräldrarna. Kyrkan är faktiskt det enda sättet för oss föräldrar i kulturhuvudstaden Umeå att få in sina teatersugna barn i en dramagrupp. De 2-3 andra teatergrupperna för barn i Umeå är alltid fulltecknade. Det finns inte en chans att få in sitt barn där, även om man ställer barnet i kö redan vid födseln.

Enligt Tegby kommer Kyrkhörnan på Sjöfruskolan att ha en mer omfattande och riktad verksamhet. Barnen hamnar i grupper och samlingar, som leds av församlingens anställda och som församlingen inbjuder till ungefär på samma sätt som andra organisationer, genom brev till hemmen, affischer och annonser. Dessutom kommer de att ha regelbundna föräldraträffar. Den öppna förskola som kommer att hållas i Kyrkhörnan riktar sig till föräldrar som väljer att komma dit med sina barn som inte går i skolan. Kyrkoherden Lisa Tegby skriver också att ett mål är att få dela med sig av den kristna tron, men inte i smyg eller genom någon slags infiltration.

Religion i klassrummet eller inte?

Tegby skriver också att kyrkan kan medverka i lektioner och på temadagar på skolans och läroplanens villkor. Det kommer också att hända att skolan och kyrkan, ibland även tillsammans med t.ex idrottsföreningar, samarbetar för att förmedla vårt samhälles värdegrund –  demokrati, rättvisa och jämlikhet till eleverna. Det har lett fram till sådant som Storsjung på FN-dagen som ibland har hållits i kyrkan.

Efter sin insändare i VK var det inte företrädare för andra religioner som skrev arga svarsinsändare, utan människor som var fientliga till religion i allmänhet. Lisa Tegby konstaterar i sin andra insändare i VK att det

”hos en del människor i vårt samhälle en märklig ängslan för mötet med religiös tro. Den har säkert många olika orsaker. Har man mött auktoritär och dogmatisk tro kan det vara ett skäl. Bristande kunskap om tro kan vara ett annat. En iver att dela med sig av sin ateistiska övertygelse kan vara ytterligare ett. Ibland leder religionsrädslan till att alla religiösa människor stoppas in samma fack;  alla muslimer är terroristsympatisörer och alla kristna är intoleranta. Det är djupt osakligt.”

Som det är nu är det väldigt politisk korrekt att vara fientligt inställd till Gud samtidigt som man inte tror på Gud. Detta går naturligtvis inte ihop rent logiskt, men man hör det ofta i diskussioner mellan berusade människor. Ateistisk propaganda till människor som äntligen vågat bryta sig loss från en skadlig religiös sekt är inte något bra. Oftast finns ett andligt behov kvar hos den som befriat sig eller befriats från sekten. Jag lämnar i regel rummet när sällskapet talar illa om Gud, precis som om någonting som mänskligheten har ställt till med skulle vara Guds fel. Det är aldrig Guds fel, även om misstag, brott och ohyggligheter begås i Guds namn.

Guds kärlek når dig inte om du inte vill

Gud är ett oförståeligt väsen, inte knutet till oss i tid; evig, men inte räknat i miljarder år utan som ett väsen helt utanför tiden. Gud är framför allt skapare och har aldrig någonsin varit en förstörare. Gud är universums skapare men befinner sig utanför rummets dimensioner; uppkomsten av galaxer, solar, planeter och liv följer inte en ursprunglig plan, utan skapandet pågår överallt hela tiden. Gud blickar ned över alla faser i utvecklingen på en och samma gång, Gud vet hur det ska gå för mänskligheten och därför älskar Gud oss.

O, Människa! Dold i Mitt uråldriga varande och i Mitt väsens urgamla tidlöshet var Jag medveten om Min kärlek till dig – därför skapade Jag dig, inpräglade Min avbild på dig och uppenbarade för dig Min skönhet.

Ovanstående skrevs av bahá'í-trons grundare Bahá’u’lláh år 1858 i en skrift där Gud anses tala direkt till mänskligheten genom författarens penna. För mig är det ett mycket viktigt citat. Det säger nämligen att Gud älskade oss människor redan innan vi skapades. Och strax därefter står det i denna skrift, som heter Förborgade Ord, följande:

Älska Mig, så att Jag må älska dig. Om du ej älskar Mig, kan Min kärlek på intet sätt nå dig. Vet detta, o, tjänare.

Detta citat är inte svårtolkat. Gud älskar dig hela tiden, utan avbrott. Men för att känna denna kärlek omfamna dig måste du i din tur älska Gud. Detta kanske är en andlig naturlag. Gud älskar inte stenar eller guldsmycken eftersom stenar och guldsmycken inte kan älska. Gud. Men det kan människan.

Som bahá’í-troende blir man (än så länge) inte påhoppad av religionsmotståndarna, vilka skäl de än har. Jag är osäker på hur stor andel av svenska folket som ens har hört ordet ”bahá’í”. Och av dem som hört ordet, vad vet de mer än alla konstiga apostrofer? Jag brukar i regel gissa på en lägre procentsats än mina troskamrater. De som möter oss tycker förmodligen att vi inte verkar så religiösa när vi varken har präster eller gudstjänster. Vi framstår som en organisation snarare än religion, en organisation som gärna samarbetar med FN och dess olika organisationer samt med en rad andra gränsöverskridande och respekterade sammanslutningar. Men vi är religiösa, lita på det. Teologer och statsvetare brukar kalla bahá’í för FN:s religion, men det är bara bildligt talat. I verkligheten består FN av delegater som bekänner sig till snart sagt alla religioner på jorden.  Att lyckas ena dessa, att lyckas ena alla de folk de representerar, att avskaffa vetorätten i FN:s säkerhetsutskott så att detta organ kan vara ”upprätthållande av internationell fred och säkerhet” som det står i FN-stagans femte kapitel – det är bahá’í. Men vi ber varje dag också.

Vi bygger gemensamt en skuggorganisation – som symbolisk kan liknas vid en ark – med världsparlament, världsregering, världsdomstol, världsmedborgarskap och andra demokratiska och i vissa fall helt nya organ som ska finnas färdiga för mänskligheten att ta i bruk när den nuvarande världsordningen havererar. Detta byggande är i nuläget verkligen i embryonalstadiet. Det blir inte så mycket mer om inte allt fler människor ansluter sig. Det handlar också om att skapa helt nya myndigheter och organ för den nya, enade världen. Den mångfald av kultur som finns i en enad värld måste skyddas och uppmuntras. Det ekonomiska systemet måste förändras för att parera det ekonomiska kaos som vi redan idag vet blir resultatet av klimatförändringarna. Gissa om världens börser sjunker när Manhattan, Hongkong och Tokyo står under vatten och Themsen svämmar över sina bräddar. 

Om vi bahá'í-troende kunde påverka skolsystemet i Sverige skulle vi gärna se att internationell förståelse blir ett återkommande ämne i sexårsverksamheten, lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet, universitetet och på forskningsnivå. Vidare skulle man i skolan kunna hantera ämnet religion som något annat än ren korvstoppning. Varför inte låta eleverna läsa på om varsin religion och sedan anordna en låtsasdebatt där olika elever försvarar "sin" religion. Och mitt i debatten skulle de få byta religion och tala för denna i stället. Målet är att hitta det som förenar i stället för att förorena religionerna.

Sjukdom har tyvärr hindrat mig för att posta inlägg om alla de ting som inspirerat mig. Läkare och sjukvårdspersonal säger ofta att kronisk smärta inte är något farligt. Jag tycker att jag är ett levande bevis på hur farligt det är. Det skulle förvåna mig om jag fortfarande lever på 2010-talet.

Fotbollstjejerna och Umeå IK har klarat av sin akuta ekonomiska kris. Förutom sponsorerna har tusentals umeåbor skänkt pengar till föreningen.

Jag hade också tänkt ge Tomas Sikhström, bl.a planeringschef vid Umeå kommun ytterligare ett argument till för en bro över Kvarken, från Umeå i Sverige till Vasa i Finland. En trolig utveckling av de klimatförändringar som redan satts i rörelse är att stora delar av världen, och även av EU-området, kan vara obeboeligt efter 2050. En stigande havsnivå och en kraftig ökenspridning är vad som väntar. Låglänta områden drabbas värst, som t.ex Nederländerna, Danmark och Bangladesh. Sverige och Finland är två av få länder som kan och därför måste ta emot klimatflyktingar. År 2050 kan befolkningen i Kvarkenområdet mycket väl ha passerat en miljon människor. Jag vet inte om vi fortfarande har bensindrivna bilar då, men en bro verkar absolut nödvändig. Och eftersom den berör alla medlemsländer i EU borde de bidra med pengar redan nu. Dessutom har jag sett ett förslag om att göra Bottenviken norr om Kvarken till en insjö, en enorm sötvattensreserv. Då blir det fråga om en jordvall, ett enormt projekt, större och dyrare än vad det var att skicka människor till Månen, en sak som kräver stöd från många länder. Men EU och resten av världen måste börja planera nu om barn och barnbarn ska överleva.

Det måste finnas fasta förbindelser mellan Sverige och Finland, som kommer att få ta emot många klimatflyktingar. Det är inte långt mellan Sverige och Finland vid Kvarken, mellan städerna Umeå och Vasa. SATELLITBILD.

Nu har de hatiska jamaicanska rap-artisterna  hamnat på kollisionskurs med den (förhoppningsvisa) vidsynta och toleranta nordvästeuropeiska kulturen igen. Artisten Sizzla spelar i Sverige just nu, och han är en av de dancehall-artister som sjunger om att mörda homosexuella, och dessutom fått ett antal hits tack vare sina homofobiska texter.

Detta är något som vi bl.a kunde läsa om i Aftonbladet i går (onsdag 22/10). Jag vill först rätta några sakfel. Sizzla är ingen reggaeartist, och det är inte heller Beenie Man,  Capleton m.fl artister som sjunger om att bränna, stympa och halshugga kvinnor som begår abort, läkare som utför abort, homosexuella, människor med annan hudfärg….. Musiken de spelar kallas dancehall och kan enbart betraktas som reggae om reggae är ett samlingsnamn för all jamaicansk musik.

Det är ungefär som att kalla all musik som spelas in i Sverige för schottis eller något liknande. Och all tysk musik för schlager.

Därför är det tragiskt att det avtal som de jamaicanska dancehall-artisterna skrivit under om att sluta med sin hat-musik kallas för just Reggae Compassionate Act.  Dancehall är en jamaicansk form av rap som har mycket lite med den musik som Bob Marley, Peter Tosh, Jacob Miller, Dennis Brown m.fl spelade på 1970- och 1980-talet och som Burning Spear fortfarande spelar. Reggaen försvann mer eller mindre på Jamaica när alla högteknologiska elektroniska hjälpmedlen kom in i musiken i mitten av 1980-talet. Reggaen, arvet efter Marley, Tosh, Miller,  Brown flyttade utomlands. Jamaicanerna själva inriktade sig på dancehall, som i sin grundform endast är en trummaskin, en programmerbar keyboard och en s.k deejay som försöker överträffa alla andra deejays om att vara elakast, snuskigast och mest stor i käften. Typiskt för dancehall är just denna slackness. Men jag tror inte att den skulle överleva om enbart jamaicaner köpte deras album. Även om USA inte låter homofobiska artister uppträda i USA så går många album på export till USA. Jag tror att även US-amerikanska rap-artister kan vara homofober, men de vet vad som är politiskt korrekt.

Jamaica är emellertid inget tolerant och öppet samhälle. Reggaen förenade sig med rastafari-tron i början av 1970-talet. Om artisterna och de religiösa ledarna hatade homosexuella så sade de ingenting öppet om den saken. Däremot var både religionen och musiken uppenbart rasistisk. En rastafari ser på vita ungefär som mormonerna förr såg på indianerna: de hade utvecklat fel hudfärg eftersom de hade försyndat sig mot Gud. När Bob Marley & The Wailers gjorde en spelning i London 1974 krävde de att den svarta publiken skulle stå längst fram och den vita längst bak. Men The Wailers och andra reggae-artister som turnerade runt världen under 1970-talet fattade snart att de hade en större publik bland de vita än bland de svarta. Bob Marley & The Wailers spelade in låten ”War”, som bygger på ett tal som Gud, dvs. Haile Selassie, höll i FN.  En dag kommer en människas hudfärg att ha lika liten betydelse som hennes ögonfärg, men så länge mänskligheten inte fattar detta så kommer det att finnas War.

Det finns alldeles för mycket hat på Jamaica, och det råder alltid ett slags inbördeskrig i huvudstaden Kingston.

Till och med reggaelegenden Bunny Wailer, som var styvbror till Bob Marley, har uppenbarligen ganska nyligen hållit ett hatiskt tal mot bögar under en turné i USA. Dagen efter hade väldigt många Bunny Wailer-sajter släckts ner på Internet av besvikna fans. Och detta gäller alltså en medlem av reggaens kungahus som alltid varit sansad och snabb på att analysera olika situationer. Han förstod tidigt att reggaeartister som blev kända i Europa (USA förstod inte vad reggae var på den tiden) och tjänade stora pengar inte kunde bo kvar i slummen eller ens i närheten av Kingstons ghetton i innerstaden. De som inte förstod det blev förr eller senare rånmördade i sina hem. Peter Tosh är den mest kände av dessa. Bob Marleys barn har sedan länge Miami som bas. Och trots att Miami betraktas som en av världens farligaste städer så är den rena himmelriket jämfört med Kingston, enligt Stephen Marley.

Det kanske mest absurda är att så många kärlekslåtar uppstått i detta träsk av hat och fördomar. Kärlekssångerna till Gud är många, och de är vackra, suggestiva, äkta. Som bahá’í-troende kan jag bara beklaga att reggaen inte blev vår musik. Nyare reggae står oftast för en världsfederation och betonar samhörigheten mellan jordens folk, precis som bahá’í. Och redan Bob Marley sjöng: ”One love, one heart, lets’ get together and feel alright”.  

Under Rastaman Vibration-turnén 1977 i USA satt Bob Marley i sitt hotellrum och läste en dagstidning som förlöjligade hans jamaicanska engelska uttal när han plötsligt blev rasande (vilket var sällsynt). "Säg mig, varför gör dig sig lustiga över mig! Varför hånar de Rasta?" Han började häva ur sig all den frustration han gått och burit på, mot dem som hånade honom och förlöjligade hans dreadlocks, hans dialekt, hans religion, hans härstamning.

Marley berättade att när han vid ett tillfälle gav en journalist sin autograf, så sade fotografen att han var förvånad över att Marley kunde skriva. Vid ett annat tillfälle, när han läst igenom och rättat en journalists utkast till en artikel, kunde inte journalisten dölja sin oerhörda förvåning över att Bob Marley kunde läsa.

Marley var alltid upprörd över den ytliga kritik av hans musik som tidningarna presenterade på sina kultur- och musiksidor. Marley såg att skribenterna inte visste särskilt mycket om ämnet reggae och därför hittade på, eller citerade kollegor som hittat på "fakta". Marley ansåg att detta förfarande bottnade i rasism och okunnighet. De dömde ut hans musik enligt västerländska popmallar, och Bob Marley & The Wailers passade inte in på vare sig vita eller svarta musikgeneraliseringar. Marley retade sig på att journalisterna skrev och skrev utan att göra ett enda försök att undersöka vad Marleys musik byggde på, att den var stöpt i folklore, utvecklad i enlighet med de grundsatser som gällde i hans hemland, färgad av musikteknisk utveckling, rastafariansk undervisning m.m

Det som gjorde mest ont för Marley var när svarta DJ:s och programvärdar i USA kallade hans musik för "slavmusik" och "djungelmusik". Det var som om afroamerikanerna i USA ville visa att de stod högre på utvecklingsstegen än jamaicanerna.

Eller har kanske svarta med dreadlocks passerat personer med "arabiskt" utseende på den amerikanska fördomslistan efter 11 september? Detta är onekligen ett ämne att sätta tänderna i för neutrala sociologer och folklivsforskare.

Brittiska och amerikanska journalister gjorde narr av honom varje gång han besökte deras respektive länder. När bandet hette The Wailers och bestod av Bunny Wailer-Peter Tosh-Bob Marley och bröderna Barrett fick även Bunny och Peter sin del av skitjournalistiken. För Bunny Wailers del ledde det till intensiv scenskräck och ett mycket svårbehandlat ångestsyndrom. Han stod inte på scenen på 10 år efter det att han hoppat av the Wailers.

De brittiska journalisterna tog inte i lika mycket som sina amerikanska kolleger. Det fanns nämligen en stor och växande population av västindiska invandrare i Storbritannien, och flera reggaeband som Aswad, Steel Pulse, Matumbi, Misty, Black Slate, The Itals hade bildats i England, och brittiska artister som The Police, Elvis Costello, The Clash m.fl lånade ganska mycket från reggaen för att skapa sina nya, egna sound.

Men amerikanerna fortsatte att göra sig lustiga över och hitta på "fakta" om Marley – från hans hårvård till hans sexliv. De gjorde detta trots att Bob Marley redan då en av de mest vördade personligheterna i tredje världen (som amerikanerna iofs. inte bryr sig om). Vart han än reste i Karibien, Afrika (och i de flesta länder i Europa för den delen) väckte han enorma utbrott av beundran och tillgivenhet hos sin publik. Även i Sverige var hans skivköpare unga arga tonåringar, tjejer som gillade hans kärlekslåtar, folk från proggmusiken, medelålders hippies, föräldrar med barnvagnar och genuina lovers som jag själv som enbart, jag betonar enbart, lyssnade på reggae.

Marley spelade två somrar på Gröna Lund  '76 0ch '78 tror jag. Han har fortfarande publikrekordet där på onkring 38 000 personer. (I Lagos, Nigeria, spelade han inför 850 000 betalande åskådare). Vi som var tonåringar då, vi läste bara de beundrande och hövliga recensionerna i Aftonbladet och Expressen. Han var en hjälte av mytiska proportioner i sitt hemland Jamaica, och han var det för oss. Det är först nu, genom Internet, som vi upptäckt hur otäcka framför allt amerikanerna var mot honom och hans kolleger Peter Tosh, Toots Hibbert, Max Romeo, medlemmarna i Black Uhuru, m.fl David Hinds, sångaren i det världskända brittiska reggaebandet Steel Pulse, fick gå från hotellet till flygplatsen i Baltimore tillsammans med sin 7-årige son. Få taxichaufförer, även få svarta taxichaufförer, stannade när personer med dreadlocks försökte vinka till sig en taxi i USA på 1990-talet. De kanske inte gör det idag heller.   

"Läkare påstås ha hittat helt nya arter av löss i dina dreadlocks – hur kommenterar du det?" "

Polisen grep en narkotikaliga med dreadlocks när de försökte passera gränsen till Kanada – hur försvarar du det, Bob?"

Marley förnedrades i amerikansk TV några gånger innan han lärde sig att inte ställa upp på TV-intervjuer. Han fick betala för det genom att inte heller få uppträda i amerikanska TV-shower. Amerikanerna har aldrig gillat reggae och Bob Marley. Att albumet "Legend" sålde så bra i USA efter hans död berodde mest på att några folkkära artister i USA officiellt hyllade Bob Marley efter hans död. I USA gör medelklassen som superstjärnorna inom musik och film säger åt dem.

Och till råga på allt har amerikanska intressen exploaterat Bob Marley mer än det ens är möjligt efter hans död. Ofta sker det med bistånd av cannavismaffian i USA, de som vill legalisera marijuanan och därför trycker upp fejkade bilder av en rökande Bob Marley på kaffemuggar, T-Shirts, jackor, väskor, klistermärken, i tidningsannonser och överallt där det bara är möjligt. Jamaicaner (som förresten var de som introducerade rap-musiken i USA) borde egentligen inte uppträda i USA. Men Bob Marley sjöng ofta om försoning i sina låtar, så...

Ingen bryr sig om att Marley utövade sakral herbalism och därför använde marijuana i långt mindre utsträckning än jamaicanen i genomsnitt.

Marley hedrades med en TV-sänd statsbegravning i Jamaica efter sin död 1981, och begravningen förrättades förättades av  Ett av hans uttalanden om tredje världen har fått en officiell FN-status. Och det var ingen tillfällighet att när Rhodesia blev den fria staten Zimbabwe 1980 var de första ord som sades efter att den engelska flaggan halats ned och Zimbabwes nya halats upp var: "Ladies and gentlemen. BOB MAAARLEY AND THE WAAAILERS!!!" Den nya regeringen hade bjudit in Marley och hans band för att uppträda de första timmarna i en nyfödd nations liv. Bob Marley & The Wailers hade sjungit många gånger om Angola, Zimbabwe and South Africa, han var en inspirationskälla för frihetskämpar över hela jorden och drog enorma publikmassor i Nigeria, Gabon och alla andra afrikanska länder han uppträdde i. ; tyvärr fick inte Bob Marley leva tillräckligt länge för att se apartheidsystemet knäckas och Nelson Mandela bli president. 

När nyheten om Marleys död blev känd i afrikanska länder, där massmedia nästan helt missat att rapportera om Marleys cancer, rapporterades det om stora folkmassor som offentligt grät en hjärtskärande gråt med undertoner av uppgivenhet och otröstlighet. Jag vet inte om de grät vid Michael Jacksons död.

Marley var tredje världens och Afrikas hjälte. Jag kommer för närvarande ine ihåg om Michael Jackson alls har uppträtt i Afrika. Någon som vet? Och hur många afroamerikanska musikartister har egentligen uppträtt i Afrika? Någon som vet? Marley borde ha uppträtt där tidigare och gott emot sin manager och struntat i USA, exakt det som alla afroamerikanska artister gör. Han borde även ha turnéat i Asien. Länder som Indien, Bangladesh, Japan, Sydkorea, Indonesien och Filippinerna skulle säkert ha tagit emot honom med öppna armar. Bob Marley lär ha sålt avsevärt fler album efter sin död. Med tanke på hans storhet i Tredje världen måste det ha cirkulerat miljontals kassettband i Afrika, Latinamerika och Asien. och efter CD-skivans genombrott ytterligare många piratkopierade skivor.

Genom reggae, en avstressande personlighet och en vilja att få människor att känna sig som om de kommer hem till honom när de stiger på bussen, kör han tryggt hem våra unga sena kvällsturer då det annars brukar bråkas och vandaliseras på bussarna. Han spelar alltid reggae. Hemma, i bilen och på jobbet i bussen. Alltid reggae. Och det är inte dagens gangsterreggae han spelar (dancehall), utan sköna rytmer med kärleksfulla och andliga texter. Som reggaen lät från sent 1960-tal till tidigt 1980-tal, även om många låtar är helt nya. Drömmen om One love, One world, Let's get togethter i allra högsta grad. Jag nominerar reggaebusschauffören Omar Kulane, med en fan-club med 7000 personer på Facebook (som han aldrig varit inne på), till årets kulturpersonlighet i Umeå.

Läs mer på EKOKAMMAREN

Något som går väldigt snabbt är Wikipedias självsanering. Även om någon saboterar en sida mitt i natten finns det nattugglande wikipedister som läser det som andra skriver och omedelbart tar bort förtal av levande personer.

Häromveckan drabbades Umeås kommunalråd Lennart Holmlund. Någon, eller några, slog till strax före 05.00 på morgonen och lade till saker i artikeln om Lennart Holmlund, som att ”korruptionsmisstankar finns mot Lennart Holmlund”. Några minuter senare plockade en granskande, och kanske hålögd, wikipedist bort detta. De illvilliga gjorde något försök till, men de hade inte en chans.

Faktum är att detta och andra attacker mot levande personer aldrig kan överleva på Wikipedia mer än någon timme. Wikipedia är som sagt självsanerande, illvilliga skribenter har inte en chans mot nördarna. Bevisligen har Wikipedia kunna upprätthålla ideal som neutralitet, opartiskhet, krav på källor, osv.

Att som Lennart Holmlund, när han var som mest upprörd, kräva en lagändring, är ingen mening. Svenskspåkiga Wikipedias skribenter finns inte bara i Sverige. Och det finns flera uppsatta personer i Sverige och Umeå som råkat ut för skribenter som fantiserar ihop elakheter som är menade att skada. Men dessa har försvunnit så snabbt så att massmedia inte hunnit upptäcka det.

Ibland kan man hata Wikipedia, men nu för tiden är det ändå dit man går först när man söker på Internet. Om man däremot googlar måste man kämpa sig igenom tonvis med blogglänkar innan man hittar en länk till en faktasida om det man söker.

Jag tror att den nya sökmotorn Bing (http://www.bing.com/) kommer att ta över på sikt. Man hittar omedelbart seriösa sidor om det man vill veta med Bing. Ta och prova Bing, ni kommer att gilla den.

Även Wikipedias nyhetstjänst på engelska är att rekommendera. Det finns ingen som är snabbare. Prenumerera och lägg in den i bokmärkesfältet. (Obs, detta funkar inte så bra med den nya sökmotorn Chrome, men med Firefox och Opera är det inget problem.

Jag tycker inte att det är okej att SVT sänder en dramadokumentär om Hagamannen endast tre år efter gripandet.

Visserligen säger Nils Hansson, projektledare vid SVT, att filmen ska fokusera på den sista veckan innan Hagamannen greps, men det är ändå inte okej. Såren kommer aldrig riktigt att läka för Hagamannens offer, men tiden kanske hjälper något. Man väntade betydligt längre med filmen om Juha Valjakala och Åmselemorden.

Nu är det så att det inte bara är de överfallna kvinnorna som är offer här i Umeå. Alla kvinnor levde i skräck, och en hel del män också. Vi som är söner, pappor, syskon, makar. Alla drog förvisso en lättnadens suck efter gripandet, men den lättnaden varade inte särskilt länge. Skräcken återvände. Finns det en Hagaman kan det finnas två. Det finns en fruktan i Umeå, och vi har haft några överfallsvåldtäkter i sommar i Umeå där de tekniska bevisen inte stämt överens med de fynd och den tekniska bevisning polisen gjort. I ett fall var det inte en våldtäkt, gudskelov finns det ingen Gammliaman, kvinnan mådde psykiskt dåligt av andra orsaker och ropade på hjälp genom sin anmälan.

Dessutom borde en dramadokumentär fokusera på polisens arbete, inte bara den sista veckan utan redan från första överfallet.

När de hade misslyckats med spaningsarbetet under flera år, satte de till slut igång med att DNA-testa alla män mellan 20 och 40 från A till Ö. Till slut kom de till bokstaven L och en man som måste vara nära släkt med Hagamannen, en bror. Då var det kört för Hagamannen.

Jag led något oerhört den dagen i likhet med många dagar just då. Den där veckan i april låg jag inlagd på sjuknuset med outhärdliga amärtor kring en kota nedanför nacken. Min grundsjukdom är Ehlers-Danlos syndrom, ledöverrörlighetsstypen (hypermobilititetstypen). Slå upp den! Det var rena självmordsvärken, och inget bet på den. Inte morfin eller andra opiater. Inte kramplösande medel. Ingenting. Jag minns att den dagen då polisen gick ut med att de hade gripit Hagamannen var hela personalen inne på ett rum och följde utvecklingen på VK:s och andra mediers webbportaler. Inte en sköterska fanns att tillgå. Dessutom tappade de bort en 90-årig farbror, vilket kanske var lika bra eftersom han hela tiden hävdade att han var 80 och lätt kunde gå om mig när jag hasade fram genom korridoren.

Det är för mig fullständigt obegripligt hur man inte har kunnat hitta en man med svenskt, norrländskt ursprung, i 30-årsåldern med skostorlek 39 eller mindre och som är kortare än 170 cm. Det finns kanske bara 5 – 10 sådana i Umeå. Varför kunde inte polisen hitta en sådan person? En arbetskamrat till mig, som är nära 2 meter lång, blev förhörd. Och varför teg arbetskamraterna, vännerna, grannarna och alla andra som hade en nära kontakt med Hagamannen? Både polisen och allmänheten gjorde ett icke godkänt. Detta borde visas på något sätt, i stället för sista veckan före gripande.

Sonen hade kemi för en tid sedan. Jag satt och läser hans lärobok för att fräscha upp mina kunskaper från Naturvetenskapliga linjen i Fagersta. Det som då slog mig var att naturvetenskapen förklaras i sådana oprecisa termer att man inte kan bortse från en s.k ”intelligent design” (ett ord jag ska undvika i fortsättningen).

Det är väl känt att flera naturvetenskapliga forskare, särskilt i framkanten av fysiken, hävdat att någon form av ”gudomlig” närvaro måste vara inblandad i skapandet. Men denna forskarelit har inte alls samma gudsbegrepp som en vanlig kristen, muslim eller jude. Och de är inte heller anhängare av hinduismen eller buddhismen eller någon annan större religion. De föreställer sig snarare en yttersta kraft som manifesteras i både makrokosmos och mikrokosmos och som är orsaken till att mönster formeras i det som ursprungligen är kaos.  Ibland är de på gränsen till att fånga upp denna närvaro i sina mätningar, men alltid bara nästan.

Min egen tro – bahá’í-tron – har en hörnpelare som handlar om utbildning, vetenskap och andlighet. Dels kräver Gud, som inte är någon vitskäggig man i himlen, att alla barn på jorden måste få obligatorisk undervisning, och att det universella skolsystemet måste ta hänsyn till den unges anlag och preferenser. Dels ser vi bahá’íer sedan religionen uppstod i mitten av 1800-talet på utbildning som någonting människan behöver livet ut, och det har också blivit den policy som de flesta samhällen i väst antagit. Alla arbetsgivare satsar på vidareutbildning av sin personal, vilket är vettigt. Det finns även människor som mitt i livet skaffar sig en ny utbildning. Det universitetsprogram som de valde i 19-årsålderna ledde inte till de jobb de senare i livet upptäckte att de ville ha.

Enligt bahá’í måste dessutom vetenskap och religion gå hand i hand. Vetenskapen är förutom sitt egentliga syfte även till för att rensa bort fördomar, vidskeplighet, rasism, m.m Vetenskapen har dock inte alltid fungerat bra. På 1920- och 1930-talet var rasbiologi vetenskap, bara för att nämna en sak. Då skulle religionen ha funnits där vid vetenskapens sida och sagt NEJ.  När religionen har fått dominera utan vetenskapen som partner har det gått riktigt illa. Hur Jesu lära har kunnat ta sig så monstruösa uttryck  som inkvisitionen, slakten på dem som inte trott på rätt sätt, m m, är ett bevis på detta.

Jag ville bara säga att författarna av sonens kemibok i alla fall föreställer sig någon slags intelligent närvaro i naturens grundläggande processer:

Det är bara i ädelgasernas atomer som alla skal är fulla. I andra atomer är det inte så. Men alla atomer vill att deras yttersta skal ska vara fulla. Atomer vill ha fulla elektronskal. Det här förklarar varför väteatomen aldrig har mer än en bindning. Så fort den får dela elektroner med en annan atom har den fått ett fullt yttersta skal och blir nöjd.

Tänka sig – tänkande atomer! Om de tänker har de kanske en själ?